150 årgångar Rioja – Marqués de Riscal.

Provningen

Det var en tät och vördnadsfull stämning när jag steg in i provningslokalen. Runt ett stort bord satt tio utvalda vinprovare från hela världen. Jag var enda inbjudna nordbo och i rummet var personer från nio olika länder representerade. Det var inte utan att jag kände mig både stolt och en smula spänd inför denna uppgift. Vi skulle få prova viner från årgångarna 1862 fram till 2012.

Jag hade under hösten blivit kontaktad av Marqués de Riscals importör Nigab och fått frågan om jag kunde tänka mig att resa till Rioja och prova 150 årgångar av Marqués de Riscals viner. Ja, vad svarar man på det? Givetvis var jag jublande glad och mycket stolt att få göra detta. Det hela började med en lunch på KB i Stockholm där jag träffade vinhusets ansvarige för försäljning och marknadsföring, José Luis Muguiro. Han hade rest hit enkom för detta möte. Det var en trevlig lunch men jag förstod snabbt att det var en “beauty contest”. Jag fick en hel del frågor om olika ting i vinvärlden. Vissa var mer inlindade än andra men allt genomfördes med respekt och jag klarade uppenbarligen testet. Spanjorer kan vara mycket charmiga när de sätter den sidan till och man får känna sig som jordens centralperson. Ingen möda eller inga resurser hade sparats för detta historiska ögonblick under titeln, Historical Tasting 1862 – 2012.

På bilden nedan, Steven Spurrier från den brittiska tidningen Decanter, som var en av mina kollegor under provningen. En av mina “selfies” utanför provningslokalen. Steven har en stor kännedom om Bordeaux och dess äldre viner vilket visade sig vara intressant vid jämförelser mellan respektive årgångar i Rioja och i Bordeaux.

 

Marqués de Riscal

I vinhusets källare finns ett stort antal äldre flaskor. Denna ärevördiga vinproducent som har stolta 

anor till och med från tiden före vinlusens härjningar i den nordspanska vinregionen Rioja. Marqués de Riscal är det mest klassiska riojahuset och har aristokratiska anor. Historien om Rioja, dess viner och utveckling kan du läsa om i Magnus Reuterdahls artikel som ligger bilagd nedan. Magnus har god kännedom om Spanien och dess vinhistoria.

I Sverige känner väl alla igen de klassiska flaskorna med sin guldtråd kring buteljen. Guldtråden var ursprungligen ett sätt att visa att flaskan inte var påfylld med falskt vin. Årgång 2010 av husets Reserva är riktigt bra, information för er som kanske har en butelj i källaren.

Öppna flaskorna.

Nu till vad denna artikel skall handa om, dvs. själva vinerna. Samtliga viner som provades var hämtade direkt från Marqués de Riscals digra vinkällare. Vinerna hade legat lagrade och orörda här sedan buteljeringen, vilket i sig är unikt. Utan denna skatt av äldre årgångar skulle inte denna historiska provning ha kunnat genomföras. Vinerna transporterades försiktigt in i provningslokalen. Väldigt få av vinerna var omkorkade.

Det var fascinerande att se hur man gick tillväga vid öppnandet av buteljerna. En upphettad portvinstång användes. En gaslåga hettade upp ett järn som var vitglödgat. Tången omslöt sedan flaskhalsen under korken. Den upphettade flaskhalsen penslades sedan med en vit fjäder som doppats i kallt vatten. Den övre delen av flaskhalsen sprack och kunde sedan lätt avlägsnas. Jag kanske inte behöver säga att det var en andäktig stämning hos oss vinprovare i panelen när de första buteljerna från 1860-talet öppnades.

Rioja från 1800-talet.

Det var ett stort antal viner som provades. Det är inte möjligt att analysera och bedöma alla dessa olika viner i ett par artiklar. Därför kommer jag endast beskriva de bästa årgångarna kortfattat. Dessa viner går ju heller inte att finna på marknaden och jag kommer endast att omnämna de mest intressanta vinerna från de årgångar som utmärkt sig. I nästa artikel kommer vinerna från 1900-talet och framåt att redovisas med en avslutande kommentar.

Den generella uppfattningen är att vi samtliga vinprovare var förbluffade över hur vitala vinerna var. Kunskapen om vinkemi och hygien var generellt inte stor på den tiden i vinvärlden. Trots detta överraskade Marqués de Riscals förmåga som kvalitativ vinproducent. Överraskande var även att antalet korkdefekta viner var så få. Vinerna öppnades i vår åsyn så möjligheten att fuska var utesluten.

1800-talet.

Färgen på dessa mycket gamla viner var vackert ljust tegelbrun och doften hade fortfarande frukt kvar i aromerna. Det gick ett sus genom församlingen när vi provade första omgången av viner. Givetvis var det inte den typ av riojaviner du köper i systembutiken idag men både kvaliteten och elegansen överraskade. Alkoholhalten var betydligt lägre än vad vi ser i dagens viner. Vissa viner hade till och med en så låg alkoholhalt som under 10 procent. Det är med andra ord en myt att viner kräver hög alkoholhalt för att kunna lagras om nu någon tror detta.

Nedan en bild på den avskurna flaskhalsen och en mer än hundra år gammal kork.

1860 – 1869

Årgångarna 1863 och 1869 imponerade mest på mig. Framförallt årgång 1869 som behövde lite tid på sig i glaset för att utvecklas. Färgen är ljust brunröd som en gammal Tawny med en elegant, lite fragil doft. Det fanns till och med lite tanniner!! kvar i detta vin. Avslutet var oväntat långt. Årgång 1863 hade tydlig doft av lakrits. Syran i vinet har givit det ett långt liv och finstämd men tydlig fyllighet i munnen.

1870 – 1879

I denna omgång var vi lite mer oeniga i provningspanelen. Mina främsta årgångar var 1871, 1872 och 1879. Både 1871 och 1872 var spänstiga i strukturen med djup mörkröd tegelfärg och tydlig animalisk doft. Steven Spurrier, med sin gedigna erfarenhet av äldre Bordeaux, höll årgång 1874 som bäst. Han jämförde detta vin med en livskraftig Pauillac och här måste jag medge att mina kunskaper är klart begränsade. Så jag satt tyst i den efterföljande genomgången av våra noteringar. Bästa vinet för mig var 1879 med sin djupa och vackra färg. Vinet var ett litet kraftpaket trots att det har mer än 140 år på nacken. i mina noteringar har jag skrivit att detta vin är en prehistoriskt -“Robert Parker-vin”.

1880 – 1889

Under detta årtionde var det årgångarna 1882 och 1884 som imponerade mest på undertecknad. Årgång 1882 imponerade med en intensiv fruktig doft av mogna plommon och mörka bär med en mahognyfärg som var mycket inbjudande. Tanninerna var mogna och nedtrimmade till fin elegans med ett feminint harmoniskt avslut. Årgång 1884 var mer pang på rödbetan med kraft, frukt och relativt bibehållna tanniner. Ett modernt vin i gammal tappning.

1890 – 1899

Nu var vi framme vid det sista årtiondet före vinlusen och dess katastrofala följder för Rioja. De årgångar som hade utropstecken i mitt protokoll var 1893, 1895 och 1899. Årgång 1893 visade upp en förförande doft av eukalyptus och mint med överraskande kraftfullhet. Jag skrev “nya världen” i mitt protokoll. Året 1895 gav kraftfulla viner i Rioja med violer och tjära i doften. Den stora stjärnan för mig är ändå årgång 1899, det sista året innan vinlusen tar kål på mycket i Rioja. Färgen för 1899 är mörk och tät med en fyllighet i doften. Vinet är piggt och fyller munnen med komplexitet och bra syra. Avslutet är långt med uppfriskande körsbärsfrukt.

I nästa artikel, 150 årgångar Rioja – Marqués de Riscal, inriktar DinVinguide.se sig på 1900-talets viner och framåt.