Så hur hände det här?

Jag har jobbat med mat och dryck länge. Som många andra som också gör det och även många som inte gör det så är New York en stad som står högt upp på mångas lista att besökas. Så även min. Så för ganska exakt fem år sedan åkte jag dit för första gången (ja, jag hade varit där en gång tidigare men alla resor hit när man är under 21 räknas inte). I tio dagar skulle jag och min vapendragare Josephine vara här och äta och dricka. Hon hade varit här tidigare och hade koll på vart vi skulle. Efter några dagar med fruktansvärd jetlag så insåg vi båda två att vi måste bo här någon gång. Kanske inte så mycket just för att det är en magisk stad, utan mycket för att vi blev taggade på att jobba. I varje bar vi satt i blev vi mer och mer peppade; ”Men vaddå, vi kan ju också det här!”. Vi ville utmanas, vi ville utmana. Vi ville utvecklas, vi ville lära oss mer. I varje bar vi satt, ibland imponerade, ibland inte, studerade vi allt ifrån teknik, vilka glas som användas och hur olika drinkar komponerades. Men framförallt studerade vi servicen, något som kom att bli vår hjärtefråga när vi senare öppnade baren Svartengrens tillsammans.

I flera år reste vi tillsammans, inte bara till New York utan till New Orleans, San Francisco och andra städer. Inte bara i staterna utan i Europa också, varför? För att skapa kontakter, för att få svar på frågor, för att lära oss hur allt fungerar. Folk har i många år frågat mig varför jag åkt till SF och NYC så mycket, glömmer jag inte resten av världen? Jo kanske, men genom att ha rest dit mycket och skapat kontakter och lärt mig hur mycket fungerar har det hjälpt mig att nå mitt mål. Det har underlättat min flytt hit väsentligt. Det fina med världen är att den finns kvar.

Som alla vet så är det inte helt lätt att flytta hit, man måste ha något slags visum och det är inte det lättaste att skaffa. Alla visum är olika och olika svåra att få, det är inte bara att ”ansöka” som många tror. Men att prata om visum ska vi inte göra, för det blir en hel uppsats.

Så hur hamnade jag på Dead Rabbit då? Jag hade turen att få jobba med dom när dom var i Sverige för ungefär två år sedan. Vi kom bra överens och det är på den vägen allt började. Förra året på Tales of the cocktail i New Orleans så började vi prata och jag fick förfrågan om att komma dit några månader senare för att praktisera en vecka. Helt enkelt för att kolla hur allt fungerade, både bakom baren och i huset. Man kan väl säga att det var någon sorts provjobb.

Jag har nog aldrig varit så nervös som jag var på Arlanda när jag då skulle flyga dit. Jag hade pluggat specs, läst på om sprit, läst träningsmanualer och försökt förbereda mig så mycket som möjligt. Mycket nervositet släppte när jag väl kom dit, alla var omhändertagande, trevliga och stöttande. Hela veckan stod jag bakom baren och på söndagen innan mitt plan gick satt vi ner, jag, Sean och Jack. Vi tog i hand, visumprocessen kunde börja. Sen återstod långa månader av papper, fix, översättningar, tårar och fler allmänt tråkiga grejer. Visum tar tid och man måste ha tålamod. Men det gick ju bra till slut.

Så till slut satt jag där på Arlanda med ett glas bubbel i handen och tårar av både glädje och sorg i ögonen. Vad gör jag? Har det jag jobbat så hårt för i alla år plötsligt hänt? Vill jag det här? Svaret på den sista frågan är såklart ja. Men även om jag rest mycket så är det här första gången och jag flyttat utanför Sverige.

Så hur är det här då? Det är som många vet alltid upp och ner, vissa dagar är tyngre än andra. Andra dagar behöver jag bara öppna baren för att inse att jag har världens bästa jobb. Eller så går jag ner och ut från min port och tittar norrut på Orchard St. Jag älskar min gata och mina kvarter.

Min träning i början var tung, jag körde ca 15 pass och efter andra passet åkte jag hem till Danny (min bästa vän där jag bodde första veckan) och storgrät. Jag kan inte! Det går inte! Det är så svårt! Inte bara att det är ca 75+ recept utan det är också ungefär sju ingredienser i varje. Och att sitta i skiten hade liksom fått en helt ny innebörd, att ständigt ha 2-6 bongar framför sig med kinabeställning på varje är vardag. Och full bar! Och då hade jag inte ens börjat, bara gått bakom.

Klyschigt men sant så ger träning färdighet. Varje dag satt något lite bättre, det kunde vara recept eller kassan eller bara att få ett flow på allt. Alla stöttade, alla kramade och alla hjälpte. Det tar tid sa alla, det viktiga är inte recepten, dom kommer. Det viktiga är känslan, servicen och att du känner dig bekväm. Det tog nästan alla minst tre månader att ens känna sig helt bekväm. Det är det jag varje dag tänker på, det tar tid, allt kommer inte på en gång.

Sen finns det såklart många baksidor med både staden och det här landet. Det finns nog ingen stad som kan få dig att må så bra som New York. Samtidigt som den kan slå dig hårt på käften. Väntan på Social Security till exempel, det behöver du för att kunna få lön. Att betala tre gånger så mycket i hyra som i Stockholm, bara för ett rum. Att inse att man faktiskt inte är på semester den här gången och behöva tänka både en och tre gånger på hur man spenderar sina pengar. För det är inte gratis här, även om man kan äta och dricka väldigt bra väldigt billigt så springer det iväg snabbt. Det finns så mycket att göra, äta, dricka och se!

Det handlar om balans, en balans som jag varje dag kämpar och jobbar på att hitta. Vissa dagar är bättre än andra, mest är dom bra. New York är mitt hem nu och jag älskar att bo här.

Tack alla ni som hjälpt mig att komma hit. Tack för att ni stöttat, klappat och funnits där. Jag saknar er. Men vi ses här, eller hur?

Jag flyttade till New York