Portugalskolan: fortifierade viner

Fortifierade viner har en historia som sträcker sig tillbaka till 1600-talet. De produceras på flera ställen i världen men få länder är så associerade med dem som Portugal. De två mest kända typerna är sannolikt portvin och madeiravin. Ett annat välkänt fortifierat vin är moscatel från Sétubal, kallat Moscatel de Setúbal. Mindre känt är att det också produceras fortifierad moscatel i Douro. Utöver detta finns fortifierade viner från Azorerna och Carcavelos samt i princip från alla Portugals vinregioner, övriga har dock inte ett eget namn kopplat till plats eller region. Det görs också en typ av grappa som kallas aguardente.

I denna artikel hittar du inga smaknoteringar, den handlar mer om vintyperna och olika stilar av fortifierade viner, jag tipsar dock om ett flertal riktigt bra fortifierade viner i den. För de flesta av vinerna finns smaknoteringar bland våra dryckestips (viner med pris över 200 kronor) och i Dryckeslistan.se (viner med pris under 200 kronor).

Öppna flaskor håller länge!

Var inte rädd för att öppna en flaska med fortifierat vin även om du vet att du inte kommer avsluta flaskan på en kväll. De håller länge efter att du öppnat dem! Allt från veckor till månader. De som är gjorda i oxiderad stil håller längre än de som flasklagrats. Jag har provat tawny och colheitaviner som varit öppna i flera månader som fortfarande är strålande.

Jag rekommenderar dock att du alltid sätter tillbaka korken i flaskan och att du förvarar dem svalt och mörkt efter att du öppnat dem, för att förlänga dess hållbarhet.

Portugalskolan: fortifierade viner – Portvin

Portvin har fått sitt namn från staden Oporto, oftast kallad Porto. Det är Portugals näst största stad. Portvin görs genom att jäsningen stoppas då sprit tillsätts. Detta gör att vinet behåller sin naturliga sötma och får en alkoholhalt runt 20 %. De olika stilarna av portvin baseras på hur de lagras efter denna process. Det görs rött och vitt portvin och på senare år också roséport. Jag har hitintills inte provat något roséport som jag tycker är tillräckligt bra, så de tar jag inte upp mer än så här. De används bland annat på en del pubar och barer i cocktails.

Historia

I historieskrivningen sägs det att processen att fortifiera viner uppstod i ett kloster i byn Lamego under 1600-talet eller kanske ännu tidigare. En vinhandlare från Liverpool ska under en resa i området stött på deras viner där jäsningen stoppades med brandy och insåg dess storhet, eller åtminstone dess lagringsduglighet.

Douro är huvudområdet för produktionen, även om det historiskt tagits druvor från andra närliggande regioner. När Douro fick sina vinregler år 1756 blev det det första reglerade vinområdet i världen. Anledning till regleringen var en skandal i början av 1700-talet då det framkom att vissa producenter blandat ned socker och frukt/bärjuicer i vinerna.

En person som måste nämnas i sammanhanget är Antónia Adelaide Ferreira (1811-1896) också känd som Dona Antonia eller Ferreirinha. Hon är en av de personer som är viktigast för det moderna Douro och dess portviner. Ferreirinha kämpade för portugisiska viner, för metodutveckling av vingårdarna och vinerierna. Framförallt arbetade med att stoppa vinlusens härjningar. Många av de vingårdar och vinhusnamn som vi känner till i Douro idag, startades eller ägdes av henne. Hon lämnade ett stort arv efter sig som vi kan njuta av än idag.

År 1975 och det blev förbjudet att sälja portvin som inte var buteljerat i Vila Nova de Gaia, staden på den södra delen av Douroloden om Porto. Denna förordning lindrades något 1986 med att man tilläts att även tappa vinet på flaskor vid vinerierna inne i Douro. Denna nya förordning stoppade de stora portvinsbolagens monopol. Idag finns det en hel del mindre ”nya” portvinsproducenter vilket skapat en ökad variation vilket varit bra för regionen och dess utveckling.

Vila Nova de Gaia

Portvin må ha fått sitt namn efter staden Oporto men det är inte där vinhusen och lagringskällarna ligger. De ligger i tvillingstaden Vila Nova de Gaia, direkt söder om Oprto och Duorofloden. Att de hamnade där sägs bero på det är i regel är lite svalare på denna sida vilket var bättre för lagringen av vinerna. Druvorna skeppades förr med båt från Dourodalen för lagring, något som görs än idag, men numer med lastbil snarare än med båtar.

Druvor

Det brukar sägas att det odlas omkring 80-100 olika druvor eller kloner av druvor i Douro. Många av dessa återfinns i gamla vingårdar, som så kallade field-blends. Med andra ord odlas  de tillsammans i en och samma vingård och skördas samt vinfieras samtidigt. De vanligaste blå druvorna är touriga nacional, tinta barocca, touriga franca, tinta roriz och tinto cão. För vitt portvin används främst gouveio, malvasia och viosinho. På senare år har dock många börjat lyfta fram gamla druvor i sina portviner, alltefter att de identifieras i de gamla vingårdarna.

Hur gör man portvin?

Traditionellt fottrampades druvorna i stora stenkar, så kallade lagares. Det finns en hel del portvinshus som fortfarande gör detta, åtminstone till del. Idag trampas dock de mesta av robotar, vilket gör processen snabbare och mer kontrollerad. När vinet har jäst och uppnått omkring 4% alkohol för man över det på fat och tillsätter spriten som stoppar jäsningen. Processen gör att vinet behåller sin naturliga sötma och alkoholhalten blir totalt omkring 20%. I ett fat är mixen ungefär 20% sprit och 80% vin. Majoriteten av spriten som används produceras utanför Portugal.

Portvinsstilar

Det finns många sorters portvin. Nedan tar jag upp de viktigaste, men det finns fler och det tillkommer också nya stilar, som till exempel roséport. Vilken stil som är bäst är personligt, men de man kan lite enkelt delas upp i de som är fruktigare flasklagrade portviner (ruby, LBV, crusted och vintage) och portviner som är långlagrade på fat (colheita & tawny) samt vita portviner.

Ruby

Ruby port är ett ungt, enkelt och i regel ganska sött portvin. Det är lagrat på stora träfat i cirka 3 år innan buteljering. Frukten är fräsch, sötman tydligt och alkoholen slår ofta igenom i avslutet med en liten eldighet. Vinerna skapas genom att vin från olika unga årgångar av vin från olika delar av Douro blandas till ett vin. Det finns undantag, men jag upplever ofta dessa viner som lite för söta och obalanserade samt att spritigheten är lite för påtaglig. Det kan vara värt att nämna att denna typ av portvin vanligen inte vinner på att lagras.

En nivå upp i denna stil är Ruby Reserva, på äldre flaskor kan det stå Vintage Character. Dessa har ofta lite mer balans men vinner i regel inte heller på lagring.

Rekommenderade viner: Graham’s Fine Ruby Port, Nr 8376

Late bottle vintage (LBV)

Många förbiser LBV, men det är en typ av portvin där kvaliteten ökat väsentligt de senaste åren. De bästa utvecklas utvecklas fint med lagring i flaskan under åtminstone 10-15 år och en del ännu längre. De är dock framförallt riktigt goda som unga och ofta prisvärda. En LBV ligger i 4-7 år på fat, ibland längre, innan det buteljeras. Vissa filtrerar vinet och en del väljer att inte göra det. Ofiltrerad LBV (ibland kallad traditionell) har ofta lite högre kvalitet än filtrerad.

Vinerna är fruktiga i stilen, har lite ekfatskaraktär, ofta tydliga tanniner och en hel del struktur. Tack vare lagringen får de också en viss komplexitet redan som unga. I vinerna finns ofta en härlig örtighet som ibland kan gå åt det lite mintiga. De är i regel charmiga och smakrika och fungerar bra till såväl ost som till mat. Prova ett glas till älgstek med portvinssås eller till en grillad biff som du marinerat i portvinssediment.

LBV tål att lagras, men efter öppnandet bör det konsumeras inom en vecka.

Rekommenderade viner: Kopke LBV 2015, Nr 73154 och Quinta do Pégo LBV 2014, Nr 76113

Crusted port

Crusted port är en gammal stil som börjat vinna framgångar på senare år. Precis som en vintage port sker utveckling av främst vinet i flaskan. Vinet buteljeras ofiltrerat och har fått sitt namn efter bottensatsen/sedimenten som finns kvar i flaskan. Vinet är gjort av en blandning av olika årgångar och åldras i upp till fyra år på fat och minst tre år i flaska innan den släpps. Årtalet på en på en crusted port-flaska avser det år det buteljerats.

I stilen ligger det närmare vintage port än en LBV och har en fruktig karaktär. Crusted port är i regel riktigt charmigt att dricka ungt, men kommer också utvecklas med lagring oftast i åtminstone 10 år. När det kommer till unga portviner är detta en av mina favoriter, detta då det fått lite mer karaktär och utveckling än en ung vintage och således ger lite mer utväxling. Det är också ett bra sätt att njuta av den smak jag gillar i ung en vintage, men kunna spara de senare till pensionen.

Rekommenderade viner: Niepoort Bioma Crusted Port, Nr 93982

Vintage port

Detta är den stil av portvin som av många hålls som den främsta, inklusie mig själv. Vill du verkligen få utväxling på din investering ska du dock låta det lagras, ofta länge. Vintage port produceras/deklareras bara under de bästa årgångarna. Olika hus kan välja att deklarerar olika årgångar, ofta är det läget i förhållande till klimatet som avgör om det är bra nog eller inte. Vanligen rör det sig om två till tre årgångar per årtionde, även om det känns som det blivit fler på senare år.

Vissa hus gör en vintage nästa alla år, dessa hus är i regel lite mer kommersiella och kvalitén kan vara lite svajigare. Deklarerade årgångar håller dock alltid en minimi-nivå då det är Portvinsinstitutet som avgör vilka viner som kan deklareras som en vintage port. Stilen har funnits sedan 1700-talet.

Vintage port ligger på fat under cirka två år innan det buteljeras ofiltrerat. Som unga är vinerna mycket intensiva och har en koncentrerad frukt. Med tiden kommer komplexiteten och elegansen att framträda mer och mer. Det som gör dessa viner så fantastiska är att det är gjorda av det bästa druvorna, från de bästa vingårdarslägena som producenten har tillgång till och bara från de bästa åren. De är i regel gjorda på en blandning av olika druvor från olika växtlägen och kommer ofta från vinstockar med hög ålder. Traditionellt sätt är druvorna odlade som field-blends, idag kommer dock en del också från nyare vingårdar där druvorna odlas för sig.

Det har blivit en trend världen över att njuta av dessa viner som unga. Det gör jag också, ibland, åtminstone de första åren efter att de släppts. Lagring är grejen om och just nu börjar många årgångar från mitten av 90-talet till tidigt 2000-tal att bli riktigt trevliga, även om de kan få ligga många år till i källaren med fin utveckling. Vinerna utvecklas fint under årtionden och vissa fall även århundranden.

Av nya årgångar så är till exempel 2011, 2015, 2017 och 2018 riktigt bra. De jag provat från 2019 har hitintills känns riktigt bra och har mycket hög potential, till exempel Niepoort 2019!

Rekommenderade viner: Taylor’s Vintage Port 2017, Nr 92777– och Niepoort vintage port 2019, Nr 95715

Single Quinta Vintage

Dessa är gjorda på samma sätt som Vintage Port men de produceras främst under år då kvalitén inte räcker fullt ut till en Vintage Port. Några berömda single quintas är Fonseca Guimaraens och Graham’s dos Malvedos.

Druvorna i dessa viner kommer i regel från ett eller några få utvalda vingårdslägen. Vinerna är i regel prisvärda i jämföresle med vintage port och de är i regel mycket bra, även om deinte riktigt den komplexitet och elegans som en vintage port kan få. Jag köper dem dock ofta därför att det går att hitta vin med lite ålder som är förhållandevis billiga. Ett exempel hittar du här!

Rekommenderade viner: Fonseca Guimaraens Vintage Port 2001, Nr 93882

För både vintage port och single quinta vintage port så bör de drickas inom en, max två veckor efter att de öppnats. Därefter finns det en risk att tappar i smak och intensitet även om de ibland kan hålla något längre än då.

Tawny

Det finns olika typer av tawny port. Alla är lagrade på fat, oftast stora fat, och de är oxiderade i stilen och de är inte årgångsbetecknade. Just avsaknaden av årgång gör att del överser dem, om du gör det kommer du missa många fantastiska vinupplevelser.

Det finns dock olika typer av tawny. Den enklaste stilen kallas Standard Tawny, det är är gjort på en blandning av viner som cirka 3 år gamla, därefter kommer Reserv Tawny som är gjorda på blandningar av vin med en ålder på mellan 5 och 7 år. Ingen av dessa stilar vinner på lagring och de är sällan någon större smakupplevelse.

När det kommer till tawny brukar jag gå på de som är mellan 10-40 år gamla. Just lagringen är det som ger dessa viner dess komplexitet och balans. Det kommer komma 50-åriga inom kort, men vi får se när de godkänds av Portvinsinstitutet. Jag har provat Vallados 50 yo och den är verkligen något att att hålla koll efter!

En viktigt detalj  är att de viner som kallas 10, 20, 30 eller 40 år tawny inte har exakt denna ålder, de är gjorda för att smaka som ett vin med denna ålder. Vinerna i flaskan är i regel en blandning av yngre och äldre årgångar. På etiketten står det alltid vilket år vinet är buteljerat. Husen eftersträvar i regel en smakkontinuitet så att en 10-årig tawny från portvinshuset alltid smakar ungefär likadant som tidigare. Detta är dock en sanning med modifikation för vinerna har blivit allt bättre på grund av bättre sprit, bättre mer moderna vinerier och processer samt bättre tillgång på bra druvor. En tawyn utvecklas främst under den tid den ligger på fat och ganska lite i flaskan, det är ett vin som är färdigt att dricka när det buteljeras.

Även om äldre tawny ofta kan erbjuda mycket komplexitet, så föredrar jag oftast de tjugoåriga. I dessa finns i regel en perfekt balans mellan frukt och mogna toner.

Rekommenderade viner: Quinta do Noval Tawny 10 yo, Nr 88299, Sandeman Tawny Port 20 Years, Nr 70282 och Vallado 20 Years Old Tawny, Nr 93283

Colheita

Colheita betyder ungefär årgång på portugisiska. En Colheita är med andra ord ett vin som härstammar från en specifik årgång, vinet framställs dock som en tawny. Vinet ska ha lagrats minst sju år på ekfat innan buteljering. Det görs både vita och röda Colheitas. När vinerna blir riktigt gamla kan det vara svårt att utröna om vinet ursprungligen var vitt eller rött innan det började fatlagras.

Till skillnad från tawyns där du vet att du får ett vin som alltid motsvarar sin ålder och alltid är riktigt bra så måste du här ha mer koll på årgångarna. De bästa flaskorna är fantastiska och sannolikt den bästa varianten av tawny du kan finna, samtidigt som svagare årgångar inte når samma höjder eller den balans som du kan finna i en tawny.

För just colheitas behöver du ha koll på flera saker än bara årgången. Det första är när de buteljerats, detta då de buteljeras lite då och då. Det betyder att det kan vara en rejäl skillnad på hur länge de legat på ekfat. En flaska kan vara buteljerad ett år och nästa kan ha legat ytterligare 10 år på fat eller mer. Vissa anser också att du bör ha koll på hur länge vinet varit i flaskan och de är som bäst när de är nybuteljerade. Här är jag mer tveksam, det är oxiderat och bör inte påverkas nämnvärt när det väl buteljerats, men här skiljer sig åsikterna.

Personligen tycker jag att när det kommer till colheitas bör de vara åtminstone omkring 20 år eller äldre för att börja bli intressanta. Tänk på att benämningen colheita också används på vanliga viner.

Rekommenderade viner: Niepoort Colheita Niepoort Vinhos, 1997, Nr 95590

White port

Vita portviner finns i olika stilar, i regel görs de i tawny-stil och dels upp utifrån ålder och restsötma. Modernt vitt portvin jäses ofta i ståltank och vit port oftare har en lägre alkoholhalt, kring på 17%. Äldre vit port jästes dock oftast på ekfat.

Jag gillar vit port men rekommenderar dig att prova de som har lite lagring. De yngre saknar ofta komplexitet och har i regel fortfarande för mycket sötma kvar i smaken. Ung vit port är populärt att använda i drinkar som port tonic.  De viner  jag rekommenderar här är dock två bra vita unga vita portviner.

Rekommenderade viner: Churchill’s white port, Nr 51321 och Sandeman fine white port, Nr 76039

Garrafeira Port

Garrafeira Port är portvinstil med gamla rötter som återuppväcktes år 2010. Vinet lagras 10-liters damejeanner (glasflaskor) vilket får fräschören och elegansen att bli mer framträdande. Det är få producenter som gör vin i denna stil, de enda jag provat är de som Niepoort gör. De är helt fantastiska men finns inte på bolaget, ibland kan de dock dyka upp på restauranger eller vinbarer.

Portugalskolan: fortifierade viner – Moscatel do Douro

Allt fortifierat från Douro är inte portvin. Moscatel do Douro är ett sådant undantag, det görs på druvan moscatel galego branco, druvan används också i portviner. Majoriteten av vingårdarna för dessa viner hittar vi kring städerna Alijó och Favaios. Moscatel do Douro måste innehålla minst 85% moscatel och ha en alkoholhalt på minst 16.5%.

Detta är ett vin som är förhållandevis ovanligt, åtminstone utanför Portugal. En favorit kommer från Niepoort och ett annat som är riktigt bra gör Real Companhia Velha. Inga av dessa finns för närvarande på bolaget.

Portugalskolan: fortifierade viner från Madeira

Några av de mest kända och bästa fortifierade vinerna i världen kommer från Madeira. Det är en vulkanö ligger långt ut i Atlanten, närmare Afrika än Portugal. Den upptäcktes år 1419 av portugisiska sjömän, inte långt efter detta koloniserades ön. Några av de viktigaste näringarna blev vin och sockerrör. En av de första druvorna som planterades var malvasia candida (candid malmsey), sannolikt redan på 1450-talet.

På 1700-talet började de att göra fortifierade viner och det är de vinerna som gjort Madeira världsberömt. Det otroliga är att det fortfarande går att får tag i fortifierade madeiraviner från 1700- och 1800-talet som fortfarande känns förhållandevis fräscha. Jag har provat ett par och de är helt fantastiska vinupplevelser.

Idag finns det åtta vinproducenter som fortfarande gör madeiravin. Dessa vinproducenter äger dock endast ganska små vingårdar och de köper in majoriteten av druvorna av de omkring 2500 vinbönder som finns på ön.

 

Att värma upp vin: Estufagem eller canteiro

Madeira skiljer sig från till exempel portvin genom att madeiravinerna värms upp under lagringen. Den ursprungliga metoden kallades “vinho da roda” (ung. viner som lagrats tur och retur). När vinerna skeppades runt världen upptäcktes det att de utvecklades under resorna, särskilt när resorna gick till tropiska eller förbi tropiska länder. På dessa resor värmdes vinerna upp naturligt.

Efterhand lärde man sig att återskapa detta utan att behöva låta vinet resa jorden runt. Detta kan ske på två olika sätt, estufagem eller canteiro. Vid estufagem-metoden regleras temperaturen av vinmakaren under lagringen och med canteiro-metoden så lagras vinet i ekfat i varma förråd, ofta vindar och får en mer naturlig uppvärmning.

En annan skillnad mellan Madeira och Port är att de använder sig av en starkare sprit än i Douro för att stoppa jäsningen, denna ska vara 96%. Om detta gör någon egentlig skillnad när det kommer till smaken är jag dock inte säker på. Vinerna ska när de är färdiga ha mellan 17,5% och 21% alkohol.

Typer av Madeiravin

De fortifierade vinerna delas upp utifrån hur torra eller söta de är i klasserna extra dry (max 49 gram socker), dry (max 59 gram socker) medium dry (54-78 gram socker), medium sweet (78-100 gram socker) och sweet (100 gram socker).

Druvorna

Vingårdarna ligger ofta i branta slänter. Jordmånen är vulkanisk och närheten till havet är en konstant faktor.  För fortifierade viner används sex olika druvor. I regel är vinerna gjorda på en druva, även om de har möjlighet att blanda ut vinet med 15% av en andra druvor. De olika druvorna ger vinerna olika mycket sötma och fräschör.

Deuvan sercial används till extra dry och medium dry, verdelho används till medium dry, bual och terrantez används till medium sweet, malvazia används till sött och tinta negra mole kan användas till alla stilar. Tinta negra mole är idag den vanligast odlade druvan och utgör 85% av odlingarna för fortifierade viner.

De fortifierade vinerna från Madeira karakteriseras av hög syra, havstoner och en härlig kryddighet. Detta gör att du kan dricka dem till såväl efterrätter som till för- och huvudrätter.

Rekommenderade viner: Blandy’s Colheita Malmsey 2012, Nr 7833 och 1988 Barbeito Sercial, Nr 98083

Portugalskolan: fortifierade viner från Azorerna

Madeira är inte den enda ögruppen i Atlanten där portugiser producerar fortifierade viner. Azorerna är en ögrupp cirka 160 mil väster om Portugal, ute i Atlanten. Ögruppen består av nio öar, på tre av dem odlas vin: Pico, Ilha Terceira och Graciosa. Det finns också tre PDO:er: Graciosa, Pico och Biscoito. Pico och Biscoitos är för fortifierade viner.

Historia

Ögruppen upptäcktes vid mitten av 1400-talet och det är sannolikt att det var Franciskan-munkar som tog med sig de första vinstockarna och började odla vin där för mer än 400 år sedan och länge producerades det mer vin här än på Madeira. Vinodlingarna frodades fram till 1852 då ögruppen drabbades av oidium (en typ av mjöldagg), vilket kraftigt påverkade produktionen. Nästa bakslag kom 1873 då majoriteten av vingårdarna slogs ut av vinlusen (phylloxera). Det uppskattas att produktionen var mellan 9-10 miljoner liter om året innan oidium och vinlusen slog till. I början av 1900-talet producerades endast 25 000 liter.

Vinproduktionen har aldrig riktigt hämtat sig, idag finns det knappt 2000 hektar med vingårdar på öarna. Intresset för dess viner har dock börjat kommit tillbaka. På 2000-talet inleddes en ny epok på ögruppen då bland andra António Maçanitas Azores Wine Company började producera högkvalitativa viner här. Ungefär samtidigt började det klassiska Cooperativa Vitivinicola Ilha do Pico att höja kvaliteten på sina viner och andra vinmakare har följt efter såsom Anselmo Mendes med flera.

Vinproduktion på Azorerna

Vingårdarna ligger i regel i karga steniga områden med vulkanisk jord och block av lava. De ligger nära havet omgivna av stenmurar (currais) för att skydda vingårdarna mot havets salta vindar. Klimatet är förhållandevis milt och fuktigt och man anlägger vingårdarna för att få maximalt med sol för att druvorna ska mogna, vid bergen på öarna blir det ofta för molnigt, därför ligger vingårdarna ofta ned mot stränderna.

Vanliga druvor är verdelho, arinto dos acores (ej den samma som arinto på fastlandet) och terrantez do Pico (folgosao). Vid sidan av dessa odlas också druvorna fernão pires, malvasia samt blå druvor som saborinho (heter tinta negra på Madeira och molar de colares i Portugal), bastardo (trousseau) med flera samt en del internationella druvor såsom merlot samt  hybriddruvor som isabella (vitis labrusca).

På senare år har det kommit fram flera riktigt bra torra vita viner från Azorena men det har varit svårt att hitta fortifierade viner. Förhoppningsvis kommer Azores Wine Company fortifierade Verdelho till Sverige under nästa år. Om så, se till att få tag i en flaska. Smakerna är lite rustika och karga, tydligt influerade av havet, med en riktigt hög syra och mycket salinitet. Under allt det finns det dock en härlig fruktighet med inslag av solmogna citrusfrukter och gula torkade stenfrukter. Framför allt är det ett vin med massor av charm.

Portugalskolan: fortifierade viner, Moscatel de Setúbal

När det kommer till söta fortifierade viner är Moscatel de Setúbal en favorit, framförallt för att de också har mycket fräschör. De glöms ibland bort bland alla andra fantastiska fortifierade viner som Portugal har att erbjuda. En del i detta kan vara att det finns ganska få producenter av denna typ av vin. En annan är att man behöver gå upp en bit i kvalitet för att förstå dess storhet.

De vingårdar som används till dessa viner  finns i ett område som sträcker sig ca 15 km norr, väster och öster om  staden Setúbal. De flesta av de bästa vingårdarna ligger på kullarna vid naturreservatet Serra da Arrábida i kalkstensrik jord.

Ett Moscatel de Setúbal ska innehålla minst 85% moscatel. På etiketten anges då Moscatel de Setúbal, Moscatel roxo eller Roxo. Om man använder en lägre andel, mellan 67-85% kallas de bara för Setúbal. Druvspriten som används för att stoppa jäsningen har vanligen 77% alkoholhalt. Vinerna lagras på ekfat av olika storlek i 18 månader eller mer. Alkoholhalten ska ligga mellan 16-22%.

De söta vinerna från Setúbal är i regel gjorda på druvan moscatel de setúbal (muscat de alexandria) och/eller moscatel roxo. Den senare tros vara en rosa mutation av moscatel galego branco och är mer ovanlig.

Två riktigt bra klassiska producenter är José Maria da Fonseca och Bacalhõa Vinhos. Jag rekommenderar vinerna som är åtminstone 10 år gamla. Då får du mer komplexitet, med toner av torkade apelsinskal, citrusfrukter, exotiskfrukt, fikon och nötter och aromatiska kryddor. De är söta men har också en riktigt bra balans. Detta är viner som behöver mer uppmärksamhet och som fler bör uppleva!

Rekommenderade viner: Alambre Moscatel de Setubal 20 años, Nr 85523 och Moscatel de Setúbal 2004, Nr 76139

Portugalskolan: fortifierade viner – Carcavelos

Mitt hjärta slår ett extra slag för denna nästa bortglömda fortifierade pärla. Tyvärr är de svåra att hitta. Vinområdet ligger västsydväst om Lissabon och omfattar idag endast omkring 15-25 hektar av vingårdar. Det är en vinregion som till och med de flesta Portugiser glömt bort.

Detta område drabbades hårt av de olika sjukdomar och angrepp som de flesta andra under 1800-talet, men det är inte det som nästan fick det att försvinna. Flera av vingårdarna låg i sand likt de i Colares och klarade sig trots allt förhållandevis bra. Det var istället urbaniseringen under 1900-talet som blev spiken i kistan. Idag finns det bara en producent kvar, Villa Oeiras. Fram till för några år sedan fanns också Quinta dos Pesos. Rykten om nya projekt dyker dock upp då och då och vid sidan av de nämnda producenterna går det fortfarande finna gamla viner som visar på områdets potential.

I Carcavelos kan upp till nio druvor användas, en mix av gröna och blå: amostrinha, arinto, boal, castelão, galego dourado, negra mole, ratinho, trincadeira och torneiro. Alkoholhalten brukar ligga kring 18-20%. Vinet måste lagras i minst tre år på ekfat innan det buteljeras. Vanligast har varit 5-20 år. Vinerna har gjorts har framför allt gjorts som tawny, men det förekommer också i vintage stil.

Portugalskolan: fortifierade viner, vinho licoroso och generoso

Vinho licoroso är ett generiskt namn för fortifierade vin. Det används för enklare fortifierade viner som antingen inte uppfyller kraven för att bli t ex portvin eller madeiravin, alternativt görs i regioner som inte har något specifikt fortifierad vinstil. Vinet ska vara gjort av vindruvor. Några av de bättre jag provat kommer från Herdade do Mouchao i Alentejo, tyvärr finns inte dessa i Sverige.

Andra namn för dessa viner kan vara vinho generoso. Denna term användes förr förr på flaskor som producerats för egen eller familjens konsumtion, för att skilja de från till exempel portvin som skulle säljas. Idag ser man det dock även på kommersiella flaskor.

PROVA VINER FRÅN PORTUGAL

Det var det om fortifierade viner, nu är det bara låta dig förföras av smakerna av dessa fantastiska viner och fylla upp din källare om du inte redan har gjort det. De flesta av vinerna i artikeln går att köpa på bolaget eller genom dess beställningssortiment.  Många av dem och flera andra finns också på vinbarer som fokuserar på portugisiska viner, såsom Cork i Gamla Stan i Stockholm eller en portugisisk restaurang som Botica i Finnboda hamn. Läs mer om dem i DinVinguide här och här.

Saúde

Magnus Reuterdahl

PORTUGALSKOLAN Magnus Reuterdahl

BestChampagne.se, DinVinguide.se och DryckesListan.se är guider för alla som har mat, dryck, vin och livsnjutning som gemensamma intressen.

I DinVinguide.se finns de flesta artiklarna och på Dryckeslistan.se finns våra topplistor där vi vill hjälpa dig att göra livet godare och bättre. Missa inte heller BestChampagne där vi djupdyker i mousserande viner och framförallt champagne.

Välkommen att utforska mat och dryckesvärlden med oss