- Hem /
- skribenter /
- Sofia Ander /
Molise – den okända regionen
Molise – den okända regionen
Italienss minsta region heter Valle d’ Aosta är nog mer känt än Molise, tack vare sitt läge och sina inbitna skidåkare. Tillsammans utgör regionerna kontrasterna i Italien. Norr, med sina alper, snöklädda bergstoppar, dalar och närheten till andra europeiska länder. Söder, mer värme, torka, hav och det genuina Italien.
Molise ligger inte nära något annat land. Fast regionen har faktiskt en liten kustremsa som vätter mot Adriatiska Havet, precis som de mer omtalade regionerna Emilia-Romagna, Marche, Abruzzerna och Apulien. Och det är där, inhyst mellan Abruzzerna i norr och med Apulien i söder, som vi hittar lilla Molise.
Jag är alltid nyfiken av mig, särskilt på viner och nya platser. Molise blev den perfekta kombinationen. Sommarresan som alltid innehåller vingårdsbesök, började i ett lite regnigt och småkallt Abruzzerna och tog oss hela vägen ner till Italiens kända och varma klack; Apulien.
Däremellan blev det ett nödvändigt och inte minst intressant pit stop i Molise. Det behövdes, för hela resan bestod av många mil och timmar i bilen. Från Pescara, en av huvudorterna i Abruzzerna och ner till Bari i Apulien, får man räkna med en bilresa på cirka fyra timmar.
Vad gör man i Molise då? Åker man dit för vinernas skull, stranden eller naturen? Allt skulle jag vilja säga. Det finns hela (ironi) fem viner tillgängliga på Systembolaget från Molise. Att utforska vinerna på hemmaplan är alltså mer eller mindre omöjligt. Det ena vinet är en enkel blend som kostar 59 kronor och görs av en vinfabrik kan man säga. Den kommer knappast vara representativ för Molises lilla vinvärld. Lägger vi till en femtiolapp hittar vi faktiskt två viner från en av regionens mer kända DOC-områden; Biferno Rosso, som är döpt efter floden med samma namn, utan Rosso då så klart.
Biferno Rosso DOC var en av de första distrikten som fick doc-status i Molise år 1983. I dagsläget består området av cirka 130 hektar, där rött, vitt och rosé får produceras. För röda viner (samt rosé) ska blenden bestå av 70-80 procent montepulciano, 10-20 procent aglianico samt upp till 20 procent andra lokala druvor. Det är alltså inga överraskningar i vinflaskan, huvuddruvorna är rätt välkända i flera delar av Italien. Däremot är stilen och även valutan något som sticker ut. De är fyllda med röda bär, struktur, tanniner, örter, kryddor och ett lite rustikt avslut. Viner för lagring eller höstgrytan. Prova gärna Zengarello Biferno Rosso Riserva 2011 (nr 75840, 109 kr). Ett stramt och örtig höstvin, fyllt med skogsbär, körsbär, torkade örter, anis och peppar. Mycket bra för sin lilla investering.
Vill du istället prova något riktig lokalt, ska du se till att få tintilia i glaset. Det är en blå druva som länge varit bortglömd och i stort sett utdöd. Nu börjar den se nytt ljus, och har sedan 2011 fått en DOC-status, Tintilia del Molise. Ursprunget är inte helt fastställt. Det är möjligt att tintilia har kommit från Spanien en gång i tiden, men ännu vet man inte helt säkert.
Till vår stora förvåning hittade vi faktiskt två viner i beställningssortimentet från producenten Claudio Cipressi. En man som är något av tintilias återupplivare. Hans vingårdar ligger några mil in i landet, upp för ett antal berg, kullar och ner för några dalar. Området heter Campobasso och när vi når en av höjderna, slås vi av de vackra utsikten och de böljande vinfälten. Det är inte bara Toscana som tar andan ur en.
Efter några rundor i diverse rondeller anländer vi hos Claudio som så snällt tar emot oss för ett besök på kort varsel. Vi blandar engelska, italienska och inte minst det bevingande vinspråket och lyckas bena ut vad hans viner står för. Först och främst, hur smakar tintilia?
– Det är ett vin som ger hög alkoholhalt, runt 14 %, berättar Claudio. Smaken är lätt kryddig, rödbärig och tanninerna är snälla och mjuka.
Claudio jobbar idag med 16 hektar, som är ekologiskt certifierade. Målet var att återinföra tintilia, en druva som Claudio känner starkt för. Hans 11 hektar tintilia omvandlas till både rött och rosé. Gårdarna ligger på höga höjder, upp mot 500 meter över havet. Vineriet innehåller nästan enbart ståltankar – Claudio är försiktigt när det kommer till fatlagring. Utöver blends och rena viner på tintilia produceras ett läckert och koncentrerat vitt på falanghina och även en trebbiano.
Claudio som gjort oss extremt nyfikna på tintilia, häller upp sitt första vin, Settevigne Tintilia, som har lagrats på ståltank. Den första känslan är sval röd frukt, fräschör, mineraler, sälta och ett lite blommigt avslut. Ett ungt och saftigt vin, skräddarsytt för bojo-fansen. Vi förstår Claudios filosofi kring ekfatshantering. Nya fat skulle bara maskera druvan. Vi går vidare till Machiarossa 2012, som har legat flera år på tanken och en tid på flaska. Här får vi mer djup, mer örter och toner av viol och tobak. Härligt! Vi avslutar med toppvinet Tintilia 66, som förvisso har lagrats i 36 månader på ekfat, dock stora och neutrala sådana. Det är mer intensivt och strukturerat. Vi hittar vildhallon, surkörsbär, sten, järn, varma jordar, torkade medelhavsörter och en uppfriskande mineralmättat sälta i glaset. Kul, gott och nytt. Claudio har gett mersmak på tintilia och Molise har gett oss mersmak på ja, Molise.
En till bonus i Molise är priserna. Här är det billigt. Räkna med en 8-10 euro för en pasta eller varmrätt och några euro till för en bra flaska vin. Vi bodde en natt på en trivsam agriturismo, Agriturismo il Qaudrifoglio, som tog cirka 55 euro per person och då ingick frukost samt en stadig middag med antipasti och en välfylld grilltallrik. I anslutning ligger Terresacre, en vingård som fokuserar på de lokala druvorna och gör habila viner till Molise-priser. Härifrån är det inte långt till Termoli, regionens huvudort som ligger precis vid havet. Det är en livlig stad med gott om restauranger, butiker och hotell.