Under 1900-talets första del började Engelsmännen, som nu koloniserade landet, mer och mer ta över samhället och den ursprungliga svarta befolkningen kände hur dom mer och mer blev isolerade från landets välfärd. Man hade blivit av med stora mängder landmassor under boerkrigen och känslan av ett brittiskt minoritetsstyre blev allt tydligare. 1948 hölls det val i Sydafrika och då de svarta inte givits någon rösträtt blev utfallet tydligt. Det “vita” Nationalistpartiet gick segrande ur valet och man införde genast en strikt raspolitik som gick under namnet Apartheid. Man delade in landets befolkning i vita, svarta, färgade och asiater och deporterade de svarta invånarna till mindre territorier med eget självstyre. Genom olika segretionspolitiska idéer såg man till att cementera bilden av den vita rasens överlägsenhet samt att helt utesluta Sydafrikas svarta och färgade befolkning från landets utveckling och välfärd.

I början på 1960-talet (efter dödsskjutningarna i Sharpesville) fördömer äntligen FN den sittande regeringen och hela apartheidsystemet, och internationella bojkotter drabbar landet. Omvärlden försöker sätta press på Sydafrika, men många stora internationella handelsparter drog sig länge för att ställa sig bakom sanktionerna. I slutet av 80-talet beslutar sig dock USA och Storbritannien tillsammans med 23 andra nationer att införa tunga handelsblockader mot landet vilket resulterar i att Sydafrikas ekonomi rasar samman.  De sociala och politiska problemen blir allt tydligare och sakta börjar den sittande regeringen inse att den rådande samhällsstrukturen inte längre är hållbar.  1989 drabbas den sittande presidenten Botha av en stroke och tvingas därmed lämna sin post till efterföljande Frederik Willem de Klerk. De Klerk inför stora förändringar i samhället och verkar för ett avskaffande av segregationslagarna samtidigt som han också lovar att frige landets mest betydelsefulla politiska fånge – Nelson Mandela. 1990 öppnas så dörrarna till Victor Verster Prison och Mandela kan lämna fängelset som en fria man, efter 27 år i fångenskap. Detta blir startskottet för landets demokratisering och den 27 April 1994 vinner ANC det första demokratiska valet med Mandela som president.

Vad hände då med vinindustrin efter demokratins intåg i landet? Jo, omvärldens sanktioner lyfts och exporten av sydafrikanska varor börjar ta fart igen. KWV, som hade haft kontrollen över den Sydafrikanska vinproduktionen, genomgår stora förändringar och 1997 övergår man från att vara det statliga monopolet till att bli ett formellt, privat företag. Detta ger plötsligt stora möjligheter för vinnäringen. Alla som tidigare varit bundna att sälja och producera vin under KWV´s flagg kan nu söka lyckan under egna etiketter. Entusiasmen är stor och till en början svajade kvaliteten betänkligt hos många av de nya lycksökarna. Från att ha varit ett land med en handfull producenter och ett antal stora kooperativ växer nu industrin med 100-tals producenter om året. Många märken hinner både födas och dö under den tidiga utvecklingen av det nya landet, men vändningen var ett faktum.

Under de senaste 20 åren har landet genomgått en metamorfos. Vinmakare har plötsligt börjat resa och de internationella influenserna är många. Man har börjat styra upp landets vinodling, inte bara utifrån ett kvalitativt perspektiv, utan också gällande vinstilar och regioner. Experimentlustan är stor, men under de senaste åren har man sakta börjat skönja en mognad i landet. De första tonårsåren är över och sökandet efter en egen identitet hos vinlandet Sydafrika börjar sakteligen landa. Nu produceras här viner med stort självförtroende och i skrivande stund vill jag påstå att den Sydafrikanska vinproduktionen aldrig har varit mer spännande. Det bubblar runt om i landet och nya områden, producenter och viner exponeras varje dag mot omvärlden. Kvaliteten blir högre för varje vin man provar och man börjar verkligen få ett internationellt erkännande som den vinnation man både är, och kommer att bli.