I dagarna tre har jag vandrat runt bland festivalmänniskor i alla dess former. Glada, skitiga, coola, fulla, förvirrade, nybörjare och gamla rävar. Alla (nästan) har dock en sak gemensamt. Dom är hänvisade till det lokala dryckesutbudet. Förstagångsfestivalen Bråvalla erbjuder en salig blandning av alkoholhaltiga produkter som varierar lite beroende på vilken “access” man har. De vanliga dödliga är hänvisade till Åbros sortiment av öl och cider. Detta innebär Åbros starköl och Rekordelig Cider. En Åbro smakar som en Åbro gör och kan lätt kombineras med Langos, thaimat, Smålandsrulle eller kebab. Med cidern är det väl ungefär detsamma, men dem påtagliga sötman matchas kanske bäst med de spanska sötsakerna “churros” eller den kryddstarka curryn i thaiståndet. Så här långt allt väl. Dessvärre så är vinutbudet i öltälten av mindre upphetsande karaktär. Här erbjuds man vitt, rött och rosé, allt smidigt förpackade i engångsglas. Och utan att verka förmer, så kan jag meddela att kvalitén lämnar en hel del övrigt att önska. Svavlat, smaklöst och oxiderat sammanfattar detta väl.

Har man däremot fått tillgång till VIP-området så kan man inhandla rött och vitt från den Sydafrikanska producenten Graham Beck. Jag provade en oekad Chardonnay som i sitt plastglas smakade riktigt gott. Här finns i allafall en syra och en viss nivå av tropisk frukt. Funkar utmärkt bland gummistövelsprydda hipsters och trendigt mediafolk.

Sedan finns det en nivå till. Superlyxen. Här kan man lägga vantarna på ett glas (eller flaska) Pannier Tradition Brut. Känns nog väldigt lyxigt för de speciellt invigda som kan traska in på röd matta och avnjuta sitt glas i skinnfåtöljer.

Men vad är väl en festival utan förfesten i tält och husvagnar? Här kan jag endast spekulera i det digra och, förmodligen, ytterst varierande utbudet. Men jag själv har smuttat på en Syrah från Reyneke.