Gräv ur tundran två dussin potäter

låt dem jäsa uti fjorton dar.

Modersmjölken för ryssar och sovjeter

brännes i babushkas samovar. Var, var, var?

Modersmjölken för ryssar och sovjeter

brännes i babushkas samovar.

Kyl sen drycken i Sibiriens tjäle,

tappa upp i immiga små glas.

Höj sen glasen för fosterlandets välgång

sjung “Nastranovnja!” med en mäktig bas.

Höj sen glasen för fosterlandets välgång

sjung “Nastranovnja!” Låt glasen gå i kras.

Känner du igen texten på snapsvisan? Den handlar inte om pinot noir. Den handlar dock om drycken jag kopplar till Ryssland – vodka! När man tänker på Ryssland är det lätt att tänka Moskva, Sankt Petersburg och Sibirien, kyla, tundra och pälsmössor. Men Ryssland är stort och det finns också varma områden, t ex kring Svarta havet, där det går utmärkt att odla vin.

Pinot noir odlas i princip alla vinområden i världen, åtminstone brukar man kunna finna minst en vinodlare som bestämt sig för att prova på. Till denna artikel har jag valt att prova fyra pinoter. Priserna variera från ungefär 100-300 kronor, ett av vinerna finns inte i Sverige för närvarande.

Det första vinet kommer från just Ryssland, närmare bestämt från vingårdar vid Svarta havets soliga södra kust, på berget Kolduns södra sluttningar, Dessa ligger för övrigt på samma latitud som till exempel Bordeaux och Piemonte.

Vingården heter Myskhako och är en av Rysslands ledande vinodlare. Det moderna Myskhako upprättades på 1800-talet och är idag en kombination av modern vinodling och gamla. Under sovjetperioden var man en av huvudleverantörerna till Kreml och den politiska eliten.

Vinet heter Myskhako Bell Tree Pinot Noir 2010 och redan namnet på vinet visar att man siktar på den västerländska marknaden och vinet är gjort i en stil som känns europeisk. Vinet ingår i ett sortiment man kallar Villa Victoria som är deras premiumsortiment.

I doften finns lite syrlig röd och mörk frukt, örter, lätta ekfat, liten stjälkighet och hint av kakao. Vinet är syrligt, har en lite blyg frukt och en ganska bra eftersmak med fin ekfatston, lite kärnbeska, lätt stjälkighet och torra tanniner. Här finns en bra stringent syra som gör det intressant Frukten drar snarast åt lite mörkare bär och frukter med en hint av gröna äpplen och äppelskrutt. Det finns en lockande liten fruktsötma som pockar på ens uppmärksamhet, den skulle gärna få komma fram lite mer. I avslutet kommer en jordighet fram som är tilltalande samt en ganska lång lite mörkfruktigt syrlighet.

Vinet är balanserat men saknar lite av frukt i mellanregistret, det saknar lite av den där lättheten och elegansen jag vill ha i en pinot noir. Det är också på gränsen till för torrt vilket gör det lite hårt. Man skulle vilja ha lite mer av det som ofta kan finnas i bourgogne i den där förföriska parfymerade blomigheten samt inslag av vita stenfrukter alternativt den förföriska sötman med inslag av röda bär och frukter samt sommarvärme man kan finna i amerikanska och nya zeeländska diton.

Det är ett vin framförallt till mat och trots viss kritik är det intressant och inte alls dåligt, det är annorlunda och absolut värt att prova till något med fågel eller något med en lite fetare sås. Det ska också sägas att vinet mår bra av lite syre, detta rundar av vinet lite, lyfter upp frukten och gör vinet mjukare, något som också indikerar att det kanske kan ligga några år till.

Vinet finns via beställningssortimentet på Systembolaget.

 

Från Ryssland rör vi oss till Ungern, ett land som betydligt fler sannolikt kopplar samman med vin. Mest känt är kanske de söta vinerna från Tokaj. Det har dock funnit en del viner på bolaget under många år från olika områden i Ungern, såväl röda som vita men många förhållandevis enkla. Vylyan Villány Pinot Noir är ett sådant, det är ett billigt vin som finns på många butikshyllor. Just nu säljs årgång 2013. Det är ett vin som aldrig riktigt talat till mig. Det är enkelt, korrekt, lite för sött och tja lite tråkigt. Men när jag letade viner inför denna artikel såg jag att man också sålde flaskor som fått ett par års lagring, även dessa för högst habilt pris.

Regionen Villány omfattar ligger i södra Ungern och Vylyan är en förhållandevis stor egendom med ca 125 hektar vingårdar.

 

Vinet jag provade är Vylyan Villány Pinot Noir 2011. Efter två år har något hänt, det har fått lite karaktär och är riktigt trevligt och lättsamt. Det har en pigg röd frukt, är örtig och snyggt integrerade ekfatstoner samt och silkeslena tanniner. Det finns ett inslag av sommarvärme men borta är godistonerna i det yngre och istället framträder fina toner av jordgubbar, hallon, lingon och röda vinbär. Det har en fin örtig ton men kort eftersmak och en lätt volatil syra ger vinet lite karaktär och komplexitet. Sammantaget är det ett lekfullt trevlig vin, enkelt och rakt i somrig stil. Mycket pinot för pengarna, perfekt vardagsvin.

Ett bra instegsvin om man vill börja känna pinot noir som druva. De extra 30 kronor som lagringen kostar är väl spenderade pengar.

Vinet finns via Systembolagets beställningssortiment, där finns också årgång 2008 att tillgå.

Efter Ungern rör vi oss till balkanhalvön och Bosnien-Hercegovina, ett land jag inte druckit särskilt många viner från. Producenten heter Vukoje Cellars och har sitt säte och sina vingårdar i appellationen Trebinje i Hercegovina. Man började med vin under 1980-talet. Idag arbetar man med kombination av modern teknik och traditionella metoder. Man har ungefär 22,5 hektar med vingårdar uppdelade på två platser.

Den ena är de kungliga vingården i Ušće. Denna ligger cirka en mil från staden Trebinje, där floderna Trebišnjica och Sušica möts. Här odlas främst druvor för vitt vin, bland annat zilavka, muscat och chardonnay. Vingården har återställts och gav sina första skördar 2007, i och med detta var man ionjärer i att återintroducera just zilavka till vinvärlden. Den andra vingården heter Zasad Polje och ligger utmed floden Trebišnjica in mot staden Trebinje. Här odlas druvor för rött vin, bland annat vranac,cabernet sauvignon, pinot noir, merlot och syrah.

Jag har provat Vukoje Tribunia Pinot Noir 2006. Att det har fått lite ålder kan man känna redan i doften där man möts av en fruktig, nästan lite parfymerad doft som drar åt gammaldags parfym samt mörka mogna körsbär.

Vinet är fruktigt och inledningsvis känns ekfaten lite för på, efter en stund i kraffen integreras ekfaten till viss del. Det finns tydliga tanniner, frukten drar lite åt körsbärssaft med en örtig eftersmak med lite grön beska. Syran är okej men lite låg även denna kommer dock fram efter en stund. Här finns en fin jordighet och grönsticken värmer men ger också lite karaktär. Det har en liten spelande fruktsötma som tillsammans med de mogna mörka körsbärstonerna får ändå spelet att spela rätt. Jag kan tycka att det rustika ibland kan väga upp elegansen men för min smak eftersmaken lite för syrlig och ekfaten är en aning för framträdande, jag tackar dock inte nej till ett glas till. Det är gott men lite mer intressant än fantastiskt.

Detta har fått lite ålder och jag tror inte man ska låta den ligga så där jättelänge i källaren, den håller sig nog fräsch något år till men sedan misstänker jag att den kommer börja att vika.

Vinet finns på beställningssortimentet.

Till sist blir det en flaska jag fick med mig hem från Makedonien som jag besökte i höstas. Macedon Pinot Noir 2013 från Stobi. På plats provade vi äldre årgång, jag tyckte det var riktigt bra då och det tycker jag nu med. Vineriet är stort och ser industriellt ut men man har fyllt med med såväl eftertanke, innovation som en vinmakare med massor med erfarenhet. Man har uppenbarligen en vision för framtiden och man har tagit flera steg i rätt riktning. Vi provade flera viner här ifrån som var riktigt trevliga, pinot var ett av dessa.

Det är ganska klassiskt i sin stil, fruktig med inslag av såväl röda som mörka som frukter och bär, lite blommig, jordig kombinerat med en riktigt bra syra. Här finns en elegans och en smakton som ligger någonstans mittemellan nya världen och gamla världen. Det har en lång kvarliggande eftersmak, det är balanserat och välgjort. Möjligen är den lite mer smakrik än elegant men det är en riktigt stilsäker vardagspinot som håller riktigt bra och som kostar i princip ingenting.

Vinet finns förnärvande inte i Sverige men väl i några länder i EU så får du chansen, köp hem ett par flaskor och smaka.

Nu är detta bara en skrapning på ytan, fyra viner säger egentligen ingenting om pinot noir i Östeuropa förutom att man kan göra såväl bra som riktigt bra pinot noir där. För mig var detta inte någon egentlig överraskning men det visar på att det finns fynd att göra om man vågar sig ut och leta. Tre av dessa fyra finns att beställa på bolaget, ytterligare några finns om man letar och väljer man ge sig ut och resa finns massor att finna bakom den nu försvunna järnridån. Det visar också att det finns överraskningar i beställningssortimentet, som inte behöver kosta skjortan.

Skål

Magnus Reuterdahl