Igår kom jag hem från republiken Makedonien. Ett land med omkring 2 miljoner invånare och 80 vinerier. Ett land med intressanta druvor och en vinbranch i förändring. Här möter man stad och landsbygd, ungefär 700’000 bor i huvudstaden Skopje men det är land byggt på jordbruk. Man möter utveckling men också tydliga spår av det förgångna, från såväl antiken, det bysantinska, det ottomanska som det planekonomiska. Man möter också utveckling och stora projekt samt fattigdom och hus och byar med stort behov av upprustning och inventeringar.

Under tiden som Makedonien var en del av Jugoslavien fanns här 13 vinerier som hade till uppgift att förse framförallt Jugoslavien och andra närliggande länder med billigt vin. Vinerierna som byggdes då var stora industrikomplex som är ganska långt från det som många kopplar samman med vinerier och vingårdar. Dessa vinerier finns kvar och de bär med sig arvet från det som varit samtidigt som de försöker hitta en plats i den nya världen. Man befinner sig någonstans mitt emellan bulkvinstillverkning och en vilja av att skapa något nytt, man befinner sig i en process att skapa en ny identitet.

Jämte dessa jättar (de producerar idag 15-16 miljoner liter vin) finns nya vinerier. Även dessa skiljer sig åt, ett av de vi besökte är stort, nybyggt och modernt med stor kapicitet (ca 5 miljoner liter) men med en vision av att vara stor samtidigt som man vill göra kvalitetsvin och kunna ta emot turister. Andra är mindre och mer fokuserade på att göra vin på sitt sätt och undvika bulkvinsmarknaden men även här finns det några som också tydligt satsar på turism. Några försöker skapa viner med en makedonsk identitet andra försöker snarare skapa viner anpassade till den internationella marknaden.

I denna artikel kommer jag inte att gå in på dessa vinerier, jag kommer att skriva om dem i kommande inlägg i samband med att jag provar om några av deras viner (några flaskor följde med hem!). Detta är mer av en första summering av intryck och idéer. När man kommer till ett nytt land, ett land man inte vet så mycket om så blir det något av en crash-course med massor med intryck. Några har satt sig och några maler runt i huvudet. Det finns potential i Makedonien för såväl vin som vinturism, men det finns också en hel del att arbeta med.

Om vi börjar med druvorna så satte sig några i mitt smakminne.

När det kommer till röda viner var det främst druvan vranec som fångade min uppmärksamhet. Detta är en druva som potentiellt kan skapa bro för Makedonien in vinvärldens medvetande. Det är en druva som ger ganska kraftfulla viner, med en hel del syra, blåröda frukter som drar mot mörk frukt, kan bli lite syltig och har en bra dos tanniner. Det har en rustik elegans med en hel del charm. Vi provade såväl ekade som oekade vranec viner. Överlag föredrog jag de oekade, men det beror lite på hur man använt eken, i vissa viner har man gjort cuvéer med ekade och oekade viner, i andra inte låtit vinet ta allt för mycket eksmak. Tyvärr finns det en tendens, överlag, att använda för mycket ny ek vilket riskerar att dölja frukten och förstärka tanninstrukturen. Det var också ganska uppenbart att detta är en druva som man bör låta ligga några år, vinerna från 2010 och 2011 har börjat utveckla sig fint medan 2013 fortfarande kändes lite bångstyriga, men ändå charmiga. Det ska sägas att vi också fick ett par intressanta pinot noir viner och ett riktigt bra merlot.

Det fanns en del trevliga vita viner där kanske temjanika var den mest intressanta. Druvan är en variant på muscat blanc à petits grains och ger viner med en trevlig tropisk ton med frukt av lichi, guava, kapkrusbär och lite aromatiska toner. Det här är en druva som kan ge bra sötviner men också riktigt bra torra viner. Det skulle också kunna vara en intressant druva göra mousserande vin på. Andra intressanta druvor är žilavka, tyvärr fick inte tillfälle att prova så många viner på denna druva.

Något som vi fick prova lite av var några av de olika terriorer, baserade på jordmåner, områden som finns här – men här skulle jag vilja prova mer och också uppleva vingårdarna lite närmare. Tyvärr var vädrets makter inte riktigt på vår sida denna gång, det var kallt och dimmigt och givetvis alldeles för sent på året för att se hur vingårdarna ser ut i sin fulla prakt. Detta är dock något som skulle vara trevligt att göra och sannolikt en nyckel till att förstå Makedonien bättre.

Det skulle också vara intressant att möta fler vinmakare, se fler mindre vingårdar men också att följa de gamla drakarna och se hur de utvecklas. Det finns en spänning i detta, lite som att ge sig ut i okänt område, men jag får erkänna att jag tycker om Makedonien och hoppas på en ljus framtid för dess viner, dess vinodlare, vinmakare och vinerier. Vad som behövs är en signaturdruva, några vinmakare som kan fungera som ambassadörer och givetvis fler bra och intressanta viner. Druvor som vranec och temjanika skulle kunna bli dessa, likaså några av de vinmakare vi mötte.

Vill du prova viner från provinsen Makedonien finns några på beställningssortimentet, jag har inte provat dem men det får avhjälpas framöver och till hösten kommer förhoppningsvis ett vranec till Systembolagets butikshyllor. Vilken stil av vranec och vem som vinner den offerten är ännu skrivet i stjärnorna. En vink till Systembolaget är dock att våga efterfråga en oekad vranec med ett par tre års ålder.

Det känns som att Makedonien är ett land i utveckling, ett land som jobbar framåt och där det finns potential. Maten är riktigt god och det finns många regionala rätter att utforska, naturen är vacker och Skopje är en intressant stad. Nu hann vi inte utforska nattlivet men väl se basaren och delar av centrumet, men jag får väl se till att finna tid för det nästa gång.

Jag återkommer till vranec, temjanika och Makedonien framöver!

Skål

Magnus Reuterdahl