Man kan köpa vin på flera olika sätt, man kan gå på rekommendationer, man kan gå efter land, region, druva eller årgång. Man bör dock göra viss efterforskning om man vill vara säker på vad man köper, särskilt om köper lite dyrare viner. Jag antar dock att de flesta av oss har några “flygplatsfynd” eller dylikt. Man har snabbt grabbat tag i något som man tycker sig känna igen eller som sålts för vad som verkar vara ett bra pris.

I mitt fall var det en flaska Château Lascombes 1999 från Margaux, Bordeaux, Frankrike. I detta fall kände jag till slottet som är en så kallad Seconds Crus (Second Growths) och ett förhållandevis välkänt namn. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad jag betalde men det var förhållandevis billigt och det var det som gjorde att jag grabbade tag i en flaska. Detta i kombination med att 1999 är en habil årgång och slottet har goda förutsättningar så det kändes som att det borde vara ett bra köp.

Väl hemma kollade jag upp vinet lite närmare och insåg att det kanske inte var fullt så bra. Nu bör man inte stirra sig blind på betyg, och Robert Parker tillhör inte mina favoriter, dock fungerar han om man tittar inbördes betyg rörande till exempel ett vin eller område. Tittar man så på Lascombes betyg mellan åren 1995-2004 är det tydligt vilka årgångar man bör hålla sig undan:

Årgång     Betyg     Årgång     Betyg

• 1995      79           2000        90
• 1996      80           2001        92
• 1997      76           2002        93
• 1998      83           2003        92
• 1999      77           2004        93

Betyg från Parkers Wine buyers guide 7^th ed. 2008

Tillsynes kan man se en tydlig skillnad i och med årgång 2000, året innan försäljningen vilket är lite konstigt (jag har inte hittat någon anledning till detta – men möjligen är det ändå ett resultat av försäljningen), från det sena 90-talet. Så vad gör man nu, med ett enligt betyget underpresterande vin, jo man köper ett med betydligt bättre betyg (2004) och jämför dem med varandra. Innan vi går till min lilla minivertikal så vill jag presentera slottet, men också en bakgrund som kanske ger lite ljus på denna skillnad i betyg.

Chateau Lascombes är ett klassiskt slott. Tittar man lite på slottets historia så togs det över 1971 av det engelska bryggeriet Bass Charrington. De tog in vinmakaren René Vanatelle, som gick i pension 1997. 2001 köptes slottet av det amerikanska bolaget Colony Capital och i samband med detta tog man in vinmakaren Dominique Befve från Lafite-Rothschild samt Dr. Alain Raynaud och Michel Rolland som konsulter för att återge slottet dess kvaliteter. 2011 såldes slottet till det franska försäkringsbolaget MACSF.

Under andra halvan av 90-talet gick vingården på kräftgång, de sista åren beror det kanske på att ägarna tröttnat och ville sälja samt att deras vinmakare sedan 70-talet gått i pension. Problemet var dock inte helt nytt och om jag förstått det rätt hade man under ganska många år undvikit de satsningar som var nödvändiga och så gick det som det gick. De nya ägarna satsade dock rejält och det gav ett snabbt resultat som lyft slottets anseende avsevärt.

Slottet har cirka 84 hektar med vingårdar som är planterade med 50% merlot, 45% cabernet sauvignon och 5% petit verdot.

Så till vinerna. Chateau Lascombes 2004 (53% cabernet sauvignon, 44% merlot, 3% petit verdot).

Vinet har en vacker ganska stor doft med med mörk frukt, kaffebönor och hint av läder, cedertrå och tobak. Frukten är så lite het och häftig som drar åt nya världen.

Vinet är snyggt och fortfarande ungt, även om lite lätt mogna toner börjar leta sig in. Detta är ett snyggt vin med en framträdande mörk frukt och mörka bär; plommon, svarta vinbär, björnbär, efter en stund framträder också lite röda äpplen. Fruktighet kompletteras av snygga men relativt framträdande ekfat, lite cedertoner, kaffe, tobak och läder. Eftersmaken hänger kvar ganska länge och minner om torkade blommor, örter och en hint av kanel. Det här är ett riktigt snyggt vin, välgjort och elegant men jag hade nog förväntat mig lite mer komplexitet, lite mer tanniner och lite mer action.

 

Chateau Lascombes 1999 (har inte hittat den exakta blandningen men druvorna är merlot, cabernet sauvignon och petit verdot)

Doften är mogen, torkad frukt, jord, champinjoner, läder, hintar av svarta vinbär, ekfat. Det doftar höst, på ett sätt mjukt inbjudande men med en ton av förfall. Det finns ungefär lika mycket som är fel som är rätt. Hade jag fått detta blint hade jag gissat på något betydligt äldre än 1999.

Inledningsvis är det torkad tobak, läder, garvsyra som dominerar, vinet känns gammalt och trött. Men efter en stund börjar det vakna till liv och fin liten sötma börjar leta sig upp, en smak av torkade blommor och svarta vinbär letar sig fram. Kaffetoner och kryddor gör sig gällande och helt plötsligt finner vi att vi sitter och njuter av detta vin som helt uppenbarligen har massor med fel men som också uppvisar ett bibliotek av smak- och doftminnen, bra såväl som mindre bra. Vinet är kul och intressant snarare än bra men det har definitivt kvaliteter även om de är i sönderfallande och som kräver sin vinnekrofil. Hade jag gissat hade jag trott att vinet var betydligt äldre än var det är – men jag är glad att jag köpte flaskan till trots.

Att 2004 är ett bättre vin är uppenbart, men i jämförelse med 1999 framstår det ändå som ganska ointressant, det är för jämt, för korrekt och utan skönhetsfläckar. Vad jag saknar hos 04:an är ett stänk av personlighet, vad jag saknar i 99:an är liv. Tillsammans gav de dock en riktigt trevlig vinupplevelse.

Vad har jag då lärt mig på detta? Att leka vinroulette och plocka första bästa eller vackraste flaska på språng genom taxfreebutiken? Nej! Ibland kan det vara såväl kul som intressant och nyttigt att prova udda eller mindre ansedda årgångar, att det inte alltid är det mest korrekta som är det mest intressanta, och om man råkar köpa något “dåligt” kan det ändå visa sig vara ganska bra.

Magnus Reuterdahl