Bardolino är kanske inte den mest kända av de Italienska vinregionerna, mycket på grund av att mycket av de viner man producerar är förhållandevis enkla och lätta. Man odlar ungefär samma druvor som i det mer välkända Valpolicella men viner görs i en helt annan stil.

Valpolicella är beläget öster om Bardolino och är idag kanske mest kända för sina Amarone och ripassoviner. Viner där man torkar druvorna eller en del av dem innan man pressar dem vilket ger en karaktäristisk smak. Men i bägge områdena är det druvan corvina som dominerar och kombineras med druvorna rondinella och molinara. Vill man jämföra områdenas viner med varandra ska man dock bortse från amarone och ripasso och istället titta på viner med betckningen Valpolicella, Valpolicella Classico eller Valpolicella Superiore. Det vill säga viner som inte görs med torkade druvor.

Det finns en hel del skillnader mellan regionerna som visar på såväl skillnader i terrior som i vinmakning. Bardolinos jordar har mer av jordbrukskaraktär än Valpolicella, med moränjordar och mycket kalksten. Detta kombinerat med ganska milda förhållanden ger viner med fräschör, pigg fruktighet, bra syra och låga nivåer av alkohol. Även i Valpolicella finns inslag av moränjordar, närmast Bardolino, till mer dolomit-grusiga avlagringar i de mer bördiga centrala slätterna och i öster finns vulkaniska jordar.

Jag besökte Bardolino Anteprima för några veckor sedan och provade mig igenom omkring 200 viner varav majoriteten från årgången 2014. En svår årgång där många viner är tuffa för smaklökarna. För någon vecka sedan skrev jag om Bardolino Chiaretto, det rosa vinet från Bardolino, och den rosa revolutionen. Här tänker man sig att vinna nya marknader genom att göra vinerna lättare och elegantare men också förändra stilen från fruktiga och bäriga till mer syra och citrustoner.

Årgången 2014 kanske inte blir en man kommer minnas för sina viner men kanske är det istället så man kommer att minnas det för att man har påbörjat med förändringar. Den rosa revolutionen är inte den enda. Man har faktiskt redan påbörjat nästa revolution och denna tycker jag är mer intressant än den rosa. Idag betyder Bardolino DOC och DOCG att man gör en cuvée. Man måste ha minst 65 % corvina men man får ha upp till 80 % corvina. Idén är att förändra detta till att man får göra viner med upp till 95 % corvina, vilket i princip kommer betyda att man kan göra viner med 100 % corvina.

Detta är inget helt nytt. Albino Piona gjorde en 100 % corvina mellan 2004-2009 under namnet Campo Massimo, dock klassades dessa som IGT viner. Från och med 2010 gör han dem under etiketten SP vilket står för hans eget namn Silvio Piona. Namnet Albino kommer från hans farfars far som startade verksamheten 1893. Officiellt innehåller SP 80% corvina och 20% rondinella, det är dock en öppen hemlighet att det innehåller mer än 80% corvina, kanske närmare 100 %. När man smakar dessa viner inser man att detta detta är rätt väg att gå. Vinerna lagars i stora ekfat, Botti, i ett år för att de ska få en lite oxidation men man söker inte att de ska ta smak av ekfaten. Här i ligger en annan skillnad, man får viner som tål en längre lagring och som utvecklas positivt under lagringen. SP 2012 kommer att bli hur bra som helst men känns ännu lite för ungt, hur ofta har du hört det sägas om ett Bardolinovin? 2008 Campo Massimo är riktigt bra och klarar utan problem ytterligare 5 års lagring.

Vi provade också ett antal årgångar av hans vanliga Bardolino och framförallt 2012 är riktigt bra, men jag slår gärna ett slag för 2011 också.

Le Fraghe är en annan som arbetar med liknande experiment i sin Le Fraghe Bardolino Classico Brol Grande som innehåller 80 % corvina och 20 % rondinello. Vinet kommer från en och samma vingård, det får ligga i stora ekfat, Botti om ca 4000 liter, i ungefär 8 månader, innan det buteljeras.  När arbetar på detta sätt får man ett vin som inte bara går att lagra utan som mår bra av det. Det här är ett vin som visar på att det går utveckla Bardolino och att det är värt att finna “cru”-områden. Vi provade också fem årgångar av hennes vanliga Bardolino, 2008-2013. Här skiner 2010, 2011 och 2012 medans 2013 gärna får vänta ett år. Hennes 2014 är ett av de bättre jag provade men man märker av den svåra  årgången i jämförelse med dessa.

En annan producent som gör mycket bra viner år från år är Castelnuovo di Garda. Vinet reflekterar hur man arbetar målmedvetet med kvalitet och med att utveckla sin produkt. Här kan man se hur bra bra klassisk Bardolino DOC kan bli. Vi fick prova fem årgångar 2008-2013 av Castelnuovo di Garda ”vanliga” bardolino och här ser man att det går att arbeta även inom gårdagens och dagens regelverk och göra mycket bra viner. Castelnuovo di Garda skiljer sig dock från mängden genom att buteljera sina viner betydligt senare. De flesta buteljerar och börja sälja sina viner under januari-mars medan hon oftast inte släpper sina för tidigast under sommaren efter skörd.

Gemensamt för alla dessa tre är att årgåmgarna omkring 2010-2012 verkligen skiner, de visar att om man lägger ned tid och engagemang på sina viner är Bardolino inte nödvändigtvis någon som ska drickas snabbt utan är ett vin som kan såväl åldras som utvecklas under några år.

En av de drivande krafterna i få till denna förändring är den nya ordföranden i Conzortzio Tute La Vino bardolino DOC, Franco Cristoforetti. Han äger också vineriet Vignetti Villabela som är ett av de större i regionen. Han vill utveckla Bardolino för att nå nya exportmarknader, för att nå nya turister och för att skapa grunden till en högre kvalitet hos fler av områdets vinmakare, att höja nivån hos de enklaste och samtidigt lyfta de bästa. Jag tror att man är på rätt väg. VillaBella utvecklar också ett vin som går i denna riktning, men som går i en något annan riktning, i en lite mer internationell stil. Man jobbar också med ett mer traditionellt vin men som kommer från en och samma vingård, Villa Cordevigo. Här jobbar man ekologiskt, man har ett hotel och en en-stjärnig restaurang Oseleta. Ett mycket intressant projekt och ett bra vin.

Jag ser dock möjligheten för ytterligare revolutioner när jag tänker på Bardolino. Castelnuovo di Gardas mousserande chiaretto, gjord med traditionell metod (champagne-metoden) är riktigt bra. Ännu bättre blir den i jämförelse med de många mousserande som görs i Bardolino med charmatmetoden eller med tillsatt kolsyra. Mousserande vin är ett sätt att höja statusen på området och syran i druvorna ger möjligheter för detta – men om det ska bli riktigt bra måste fler höja sin ambitionsnivå.

Det finns en del att arbeta med men det finns också potential. Detta är det roliga med att följa en eller några regioner lite närmare, att få känna av skillnader mellan olika år, att se utvecklingen av projekt, att gå lite mer på djupet.

Skål

Magnus Reuterdahl