Terroir. Jordmån, växtplats eller i sitt vidare begrepp; känsla av ursprung.
Vilket vackert ord.

Och som koncept, ännu mer fantastiskt.

Vinet andas den plats det kommer ifrån och får om det är välgjort djup, karaktärsrikedom och komplexitet. Lite som jag själv, haha. Termen misshandlas tyvärr friskt i vinsamanhang, och används inte minst väldigt ofta på e tt felaktigt sätt.

Självklart är vinbondens ansträngningar framförallt i vingården oerhört viktiga; en oengagerad producent kan förstöra ett vin från den bästa jordlott, och en skicklig sådan kan höja ett annars mediokert vingårdsläge till oanade höjder. Områden som producerar viner med känd och tydlig karaktär från sin växtplats och jordmån är många, och det är oerhört spännande att prova och jämföra viner från samma region inbördes  och se deras många likheter, men även skillnader. Förutom den faktiska jordartens natur påverkas  vinet av vingårdens läge, sluttning, höjden över havet, graden av dränering av jorden, klimat, årliga väderleksförhållanden samt mikroklimat.

Många faktorer ingår i den bredare beskrivningen av terroir alltså.
Ett klurigt exempel är Bourgogne som utgör en mosaik av tusentals små lotter, kallade “climats”, med många olikheter men också med gemensam, unik jordmån; Sedimentär gammal havsbotten är grunden till den uppslammade ler-, märgel- och kalkjord som Bourgognes druvor anpassat sig till och som ger vinerna en alldeles speciell karaktär.
Spanska Priorat är också ett exempel på unik terroir med sina svårodlade, andlöst vackra terrasserade odlingar uthuggna i  ”Licorella”; skiffer, kvarts och glimmer.
Klimatet påverkas här av närheten till Medelhavet men också höjden över havet.

Sherry-området i Andalusien med sin extraordinära och bländande kritvita jord,  Albariza, är ett ytterligare.
Italienska Kampaniens porösa, vulkaniska tuff och kalk ett annat; här är jordmånen gammal havsbotten på grund av landhöjning i samband med omfattande vulkaniska aktiviteter i området.., ja, listan kan göras lång.

I höstas var jag och djupdök i lite tysk Riesling, livet kan vara betydligt sämre!
Vinområdet jag utforskade var företrädelsevis mittel Mosel, ett område jag tyvärr inte fått tillfälle att granska så ingående tidigare. De branta sluttningarna och terrasserna med det milda mikroklimatet och skifferjorden, som har förmågan att lagra värmen, är en helt idealisk terroir för Rieslingdruvan, som här ger enastående fint friska, fruktiga och temperamentsfulla viner.
Vinerna blir oftast lätta, mjuka och eleganta men kan bli fylligare, fetare och rökigare beroende på vingårdsläge. Dessa viner har en helt suverän balans mellan sötma och syra, en ljuvlig mineralitet och toner av honung, melon, gröna äpplen, syrlig rabarber, clementin, päron etc. SÅ förutom att fascineras av det vackra sceneriet, glatt tugga i mig den traditionella ”Zwiebelkuchen”, njuta av den vindlande Moselfloden, botanisera i de krispiga vinerna och imponeras av de hårt arbetande vinmakarna blev jag naturligtvis tagen av just den fantastiska jordmånen som är områdets signatur.

Skiffer.
Här finns både mörkt blå skiffer, röd skiffer och gråsvart skiffer. Husen och murarna är byggda av detta vackra naturmateriel, och vinrankorna växer på det. Det är knepigt för rötterna att ta sig ner vilket borgar för komplexa, mineralrika viner. Sluttningarna är på sina håll de brantaste i världen vilket innebär bra solexponering i detta marginella, svala klimat, men på grund av detta även enbart manuell arbetskraft och svåra förhållanden vid skötsel och skörd i vingårdarna. Det som slog mig vid de otaliga producentbesök jag var på var hur samma druva, planterad i samma läge, med samma klimat, hanterad av samma vinmakare kunde ta sig så olika uttryck beroende på om den några meter bort växt på blå skiffer istället för röd. Enastående. Jag fick tillfälle att ingående jämföra många vinmakares viner på detta sätt.
Den röda skiffern gav bland annat en svag pepprig kryddighet och skärpa till vinet, som man inte fann överhuvudtaget i vinerna odlade på blå och grå skiffer. De viner som växt på blå skiffer tyckte jag påvisade mycket tydligare, rökigare mineralitet bland annat. Hursomhaver var detta en givande erfarenhet att rekommendera, och detta med olika terroir är otroligt intressant och roligt.

Dessutom ger tysk Riesling som alltid självklart mersmak!