Vad hände med Amarone?

Sött, sötare, sötast. De röda vinerna blir bara sötare och sötare. Det verkar inget finnas någon hejd på svenskens sug efter socker, vare sig i maten eller glasen. Appassimento, appasitivo, ripasso, eller bara passimento; you name it. Står detta på vinetiketten, kastar vi oss törstigt efter flaskan… eller boxen.
Vad hände med Amarone?

När, hur och varför blev det på detta viset? Mycket drog igång när en av de mer kända Amarone-producenterna ville ta fram en billigare typ av Amarone. Inget fel med det. Alla vill inte dricka 300-kronors vin, med minst 16 % alkohol till tisdagskycklingen. Stilen skulle påminna om Amarone, men vara lättare, lägre i pris och mer folklig helt enkelt. Det första appassimento-vinet föddes. Appassimento är förövrigt namnet på den metod, man tillämpar för att torka druvorna på, vid framställningen av Amarone.

För att heta Amarone, måste druvorna ha torkats i minst 100 dagar. Nu valde man att torka endast en del av druvorna under en kort period. 

So far so good. Ord som Mini-Amarone poppade upp, tillsammans med höga betyg från både vinkritiker och vindrickare. Appassimento-frenesin var ett faktum och en direkt succé. Resten av Venetien, Amarones födelseort, var inte sena med att haka på. Plötsligt skulle alla göra en kopia. Samtidigt ändrar vårt monopol sin sortimentsmodell. Med den blev det enklare att få in vinerna som låg i beställningssortimentet, till fast sortiment. Smarta importörer, med en och annan ekonomisk muskel, körde stenhård marknadsföring. Det sa; boom! Sen hamnade vinerna på hyllan.

Idag håller den italienska hyllan på att svämma över av socker. En snabb sökning på Systembolagets hemsida, visar på mer än 1800 viner från Italien. Mot Frankrikes dryga 1400. Spanien kommer långt efter, med sina 677 viner. Alla är givetvis inte söta, men tillräckligt många.

Nu är ju inte allt importörernas eller monopolets fel. Uppenbarligen har svensken fått ännu en söt tand, tack vare – eller ska vi säga på grund av – russineffekten i vin. Vi köper vinet, om och om igen. Vi gillar ju sött. Godis äter vi mest av i hela Europa. Och Amarone har vi alltid tyckt om. Fast haft mer respekt för. Just för att det är en klassisk och relativt dyr produkt.

Som om det inte räckte med den söta vinvågen från Venetien, fick både Apulien och Toscana upp ögonen för fenomenet. En av de vanligaste druvorna i Apulien, heter primitivo och är besläktad med amerikanska zinfandel. Två fruktdrivna druvor, som är lätta att gilla. Som genom ett trollslag fick vinerna i Apulien namn som ”The Italien Zinfandel, ”Zinfandel Appassito”, ”The Bin Zin” m.fl. Sockerhalten  är ”big” den med. Räkna med 7-15 gram restsocker per liter. Ett vanligt, hederligt torrt vin brukar innehålla mellan 1-3 gram socker.

När även Toscana hakade på, då började i alla fall jag tappade vinlusten. Governo hette det nu. En uråldrig framställningsmetod av vin. Fint ska det vara. Men det är lika sliskigt ändå. Här tillsätter man en liten del av lätt torkade druvor i ett redan färdigjäst vin. Detta sätter igång en ny jäsningsprocess, en lång sådan. Som ger mer smak, och så klart lämnar en hel del restsötma. För min del lämnar det en hel del att önska också.

Tack och lov, finns det finns några producenter kvar. Några som inte låtit sig svepas med i det söta träsket, trots att det finns både pengar och marknadsdelar att hitta i det hela. Masi är en sådan. En av de främsta och mest erkända vinfirmorna i Venetien.

Jag besökte dem, för andra gången, sent i våras. Anledningen var en uppdatering av Masi som producent. Och för att titta på marknaden idag. Provningen bestod av flertalet mini-amarone, som vi hittar på våra hyllor. Vi provade, jämförde och analyserade. Försökte förstå. Det är inte lätt. Nästan allt smakar för sött, för obalanserat och framför allt likadant.

Amarone ska absolut ha en liten restsötma, men också syra, balans och en viss bitterhet. Amaro, är t.om ordet för ”bitter” på italienska.

Masi har allt det där. Kraft, elegans och särskilt syra. De vägrar att göra en appassimento. Samma stil och filosofi har även fler producenter, som Tenuta Sant ’Antonio, Brigaldara och Speri t.ex. 

Snälla, det räcker nu. Låt oss upptäcka de torra, riktiga vinerna igen. Stram sangiovese, fyllig äkta amerikansk zinfandel, mustig Rioja, elegans från ”det nya” Australien, en rejäl Napa-cab och örtiga Rhôneviner. Amarone kan jag absolut dricka ett glas av, till parmesanosten. Efter en måltid. Från en äkta Amaronefamilj, utan orent socker i påsen. Jag är och förblir en torrboll.

 

De 10 Amaronefamiljerna: Allegrini, Begali, Brigaldara, Guerrieri Rizzardi, Masi, Musella, Speri Tedeschi, Tenuta Sant ’Antonio, Tommasi, Venturini, Zenato

Vad hände med Amarone? - DinVinguide | DinVinguide.se