Jag sörjer min Bookers bourbon.
Whiskeyn är som det så fint heter allokerad vilket kan översättas med öronmärkt för en viss marknad. Av nämnda orsak så kommer den inte till våra kylslagna breddgrader längre. Vi whiskeydrickare i Sverige anses inte tillräckligt betydelsefulla. Jävligt trist.

Och vad är så speciellt men denna whiskey kan man ju fråga sig. Jo den är oerhört smakrik med en fantastiks fyllighet. Saken eller snarare smaken blir inte sämre av att den buteljeras vid fatstyrka, som i min sista flaska jag har kvar, ligger på modiga 63.95%. Det smäller naturligtvis till i luvan när man avnjuter detta mästerverk till whiskey och för mig är det en av mycket få som jag har is i.
Då ändrar den karaktär och smakar nästan som Pommac för vuxna.

Det är inte den starkaste bourbon jag provat men väl en av de godaste.

Jag minns speciellt vid ett tillfälle för några år sedan. Det var dagarna för jul och vi satt och drack bourbon på någon sylta i stan och småpratade och hade allmänt trevligt. En kollega och god vän tog sin flaska med Bookers och tittade på den resterande mängden en sekund för att i nästa tömma flaskans innehåll i mitt glas. Jag älskar Bookers men även jag hade sjukdomsinsikten att inse att om jag tömde hela mitt glas under kvällen skulle någon få bära mig hem och det var något jag inte önskade. Jag bestämde mig därför för att dela med mig. Delad glädje är som bekant dubbel glädje så jag hällde helt enkelt drygt hälften av innehållet i mitt glas i en polares glas som satt bredvid mig. Vid tillfället var han inbegripen i en diskussion och uppmärksammade inte vad han fick i sitt glas. Han blev bara glatt överraskad över den generösa gåvan och konstaterade bara glatt “mm mer bourbon”.
Han skålade med mig med ett leende på sina läppar innan han svepte hela innehållet i en klunk för att i nästa sekund bli knallröd i ansiktet och till mig väsa fram orden ” försöker du ta livet av mig”? Så kan det gå om inte bourbon korken är på.

Bookers bourbon ingår i Jim Beam’s prestigeserie “small batch bourbon”. Förutom Bookers så har vi Basil Hayden’s, Bakers och Knob Creek. Alla fyra med sin individuella ålder, smak och karaktär.

Fred Noe berättade för mig, när jag träffade honom, hur svårt det var att få upp intresset för deras prestigebourbonserie som då såldes i ett snyggt fyrpack i låda. Han och hans far löste problemet på ett lika enkelt som genialiskt sätt.

De skickades helt enkelt ut fyrpacket med bourbon till olika restauranger och barer runt om i Kentucky. Krögarna fick naturligtvis ångerätt om de inte lyckades sälja något av innehållet och naturligtvis måste förpackningen vara obruten. För att nu inte lata eller ointresserade krögare skulle komma undan så åkte Fred och hans far runt i Kentucky och tog in på olika hotell. Väl installerade gick de metodiskt igenom alla restauranger och barer i trakten kring hotellet och beställde en eller ett par av sina “small batch bourbon” och naturligtvis var krögaren tvungen att bryta förpackningen och kunde därmed inte returnera några av flaskorna utan var tvungen att lägga manken till och sälja alltihop. Det kallar jag för marknadsföring.