Receptet på yoghurtgryta finner ni längst ner i inlägget!

Igår var det salt och idag var det peppar!

I och med att det är Palestinas nationaldag och att temat var peppar så passade det ypperligt att slå på en meze-fest på förskolan! I köket spelades musik på ett mycket främmande språk och ut i korridoren sträckte sig doften av bland annat curry från riset. Den obligatoriska köksdansen blev därför en aningens mer spännande och roligt idag. Köksdans? Tänker ni nu. Ja, jag brukar bjuda in några barn att stå och dansa med mig alldeles vid ingången till köket strax före dess att lunchvagnarna ska ut. En av mina absoluta favoritstunder på hela dagen som ni säkert förstår!Vi fick lära oss att en måltid kan se mycket annorlunda ut beroende på var någonstans det är som man äter! Att man tillskillnad från i Sverige gärna äter flera smårätter som man delar på istället för att alla får en var. Men också sådant som att peppar, persilja och mynta är kryddor som vanligen förekommer runt Mellan Östern. Brödet då? Jo, det gör måltiden lika komplett som någon utav de andra rätterna och är inte enbart ett komplement. Dessutom fyller dem en praktisk funktion då man både kan fylla maten där i men också använda som bestick.Efter maten var det Matpanelsaktivitet där Clara skulle hjälpa mig gå och panta. Vår kompis Greta och “medmatpanelare” ville hemskt gärna följa med. Självklart sade vi! Då mat som varit ute i barngrupp inte får återserveras brukar jag snabbt ge överskottet till min vän utanför Ica. Däremot upptäckte jag imorse att det kommit en ny kompis! När jag berättade det för Clara och Greta blev de genast mycket ivriga inför att träffa hen. För att välkomnandet skulle bli extra välkomnande bestämde vi oss för att servera maten på det allra finaste fatet vi kunde hitta! Och jag kan säga er det att det var med glitter i ögonen som vi slog sak om idén. För det är ju SÅ roligt att göra sin omgivning glad! Vilket starkt möte det blev. Vår nya vän blev alldeles tafatt och förvirrad. Till mig? Gestikulerade han samtidigt som Greta och Clara hjälptes åt att att sträcka fram det blänkande fatet med mat. Varsågod, säger dem glatt medan vår nya kompis med rörelser uttrycker sin oerhörda tacksamhet. Så vackert att känslan från mötet sitter i mitt bröst nu ännu.

Efter att vi lämnat maten var det dags att panta. Varannan gång skulle vi få sätta in flaskor. Annars blev det orättvist! Jahapp. Helt rätt tänkte ändå, tänkte busiga mattanten som trilskande fick sig en oplanerat ben- och armpass. I ett svingande “heeeej-och-håååå” lyftes vi upp till maskinen för att sedan stoppa in flaskor och burkar. Vi passade på att fräscha upp minnet vad gällande anledningen till varför man bör panta. “För att det är så kul!” Sa Greta. “Dels det också!” svarar mattanten. Därefter fick vi på nytt berättat för oss anledningen och med lite uppfriskande mindes vi genast alltsammans. Väl slut på flaskor och burkar fick vi en varsin hög att lämna till personen i kassan. Därefter tog vi det gemensamma beslutet att skänka pengarna till Världsnaturfonden. På vägen tillbaka gick vi balansgång, hoppade, busade och pratade om vilket bra jobb vi gjort! Och oj att det kan vara sååå roligt att göra någonting bra! Tänka sig!

Syrlig yoghurtgryta med smak av harissa

Ingredienser

5 dl växtbaserad yoghurt, naturell
3 vitlöksklyftor, pressad
2 pkt Oumph, thyme and garlic
2 msk harissa  (beroende på smak och tycke)
1 gul lök
1 Ifraiche, från oatly
1 tärning grönsaksbuljong
1 citron
Generöst med olivolja

Gör såhär:

1. Finhacka och stek lök i rikligt med olivolja direkt i botten på en rymlig kastrull.

2. Ha i resterande ingredienser utom Oumph och citron. Låt koka upp under tiden som du;

3. Stek Oumph tills dess att de fått en ordentlig stekyta.
Vänd sedan ner i kastrullen med sås.
Pressa i halva citronen och ytnyttja resten till dekorativ servering.

Rekommenderar att servera den tillsammans med curryris eller bulgur.

*section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section*