Ni vet vad man brukar säga. Att ett kärt barn har många namn; Farmor, Vallmo, Ulla osv, osv. Min farmor är min skatt och det jag ömmar om allra mest. Allt det jag formats till, mina värderingar och det jag är; är ett resultat av farmor. Tyvärr bor hon i Gävle och jag i Stockholm. Jag saknar henne precis varje dag. Men lite extra just idag. Varför vet jag inte. Kanske beror på att dagens grönsak var vitkål; kålpudding vars är farmors paradrätt. För er som inte vet har jag spenderat en mycket stor andel av min uppväxt hos min farmor. Och då jag skulle ha mina vänner över ställdes alltid den obligatoriska frågan som löd, vad ska din farmor laga idag? Ja, vi alla visste vad det betydde mellan raderna, BLIR DET KÅLPUDDING? Från kålpudding till sina pepparkakor var farmor aldrig rädd för att trycka på då det kom till kryddningen. Det ska smaka mycket! Kunde hon säga samtidigt som hon oberört slängde ner en himlans massa mängder kryddpeppar. Stenhård smakade hon av den råa färsblandningen trots det att den inte var baserad på ren nötfärs. Något vilket jag då tyckte var så lustigt i och med att min far så många gånger sagt att det får man absolut inte äta otillagat. Fast så konstigt var det ju ändå inte. För min farmor var det starkaste och det närmaste odödlig en människa kunde komma.  Min trygghet och min lösning på precis allt!Då jag beslöt mig för att viga min kost åt vad som gifte sig med mina värderingar kunde man tro att farmor; likt den trettiotalist hon är, skulle överösa mig med ett tusen orsaker till varför det var en dum idé. Detta då främst av oro. Men icke. Vallmo gick istället in för det hela tillsammans med mig, såg alltid till att ha veganska produkter i överflöd hemma då jag kom på besök samt att hon själv började testa på det för henne alienliknande levnadssättet. Inte för imponerad; inte heller besviken var responsen oftast “gott” då hon testade någonting nytt. Så en dag då jag ringer är farmor lite extra ivrig till tonen. Vad står på? Tänker jag då såklart. “Jag har också börjat äta vegetariskt nu!”. “Jaha?! Har du det?!” Svarar jag något superpaff. “Ja! Jag äter i princip bara det. Och lever såklart!” Haha. Ja. Det är min dalkulla till farmor det. Mitt livs största kärlek. För längre än föralltid; i all oändlig framtid.Ingredienser:
250 gram sojafärs (jag använde anammas)
1/2 vit kålhuvud
1 msk sojamjölk
1 tsk noegg/2 msk vatten
1 tsk malen kryddpeppar
1 krm vitpeppar
1 krm muskot
Salt

Gör såhär:

1. Sätt ugnen på 175 grader.

2. Grovhacka vitkålen och skölj av. Stek sedan länge på låg temperatur i generöst med mjölkfritt smör. Tillsätt kryddorna samt salt utifrån eget tycke. Jag personligen föredrar mycket sälta till vitkål.
När vitkålen börjat bli mör tillsätter du sojamjölk som får stuva och samtidigt binda kålen lite. Låt reducera.

3. Ta vitkålen från plattan och låt svalna.

4. Blanda no egg tillsammans med otillagad sojafärs. Häll sedan över till vitkålen och rör om.

5. Placera kål- och färsblandingen i en lämpad form och pressa med hjälp av en slev. Eftersom jag föredrar att min kålpudding ska kunna vändas upp ur ner ur formen pressar jag med hjälp av plastfolie och en vinflaska jag låter vila över horisontellt. Låt vila i kylen cirka 60 minuter.

6. Grädda sedan i ugn ca 30 minuter.

7. Serveras med potatis, gräd*sås och rårörda lingor.
För recept, fortsätt nedåt.

Vegansk gräd*sås
Ingredienser:
4 dl matlagningsgrädde, soja
2-3 tsk kinesisk soja
2-3 tsk maizena

Gör såhär:
1. Koka upp matlagningsgrädde samt soja. Tillsätt successivt maizena tills att det såsen börjar tjockna. Ta från plattan och låt svalna.

Rårörda lingon (utan tillsatt socker)
Ingredienser:
200 gram rårörda lingon
2 msk stevia
1 tsk citronjuice

Gör såhär:
1. Rör om tills att steviaflarnen lösts upp. Tillsätt citronjuice.

*section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section*