Att börja gråta när personalen kör fram dessertvagnen, känns inte vidare professionellt. Det finns de som gråter när de tittar på romantiska filmer, sådan är inte jag mina tårar rinner när jag äter och dricker något som är gott, vackert eller om det ligger extra tanke bakom det lagade. Förra veckan när jag var på presslunch på riktigt härliga Metropol Palais så satt jag och mina kollegor och pratade om den vackra miljön, det prisvärda vinet, och den mycket trevliga och fransk inspirerande menyn, med god och vällagad mat. Till exempel “Créme d´huitres et truffes“, “Assortiment de charcuteries du jour” från himmelen eller “Viande de jour” som serverades perfekt grillat, med både sallad, bea och ankleversmör. När jag i ögonvrån ser en glasvagn i tre våningar med stora silverhjul, där tårtor, bakelser mousser, petit fourer och puddingar står på vackra silverfat. Den ena vackrare än den andra, ja då gick det inte att hålla igen. Tårarna började droppa, eller om jag skall vara ärlig så strilade det ganska friskt och sminkningen gick helt åt skogen. Som tröst fick jag så klart smaka på så mycket jag ville. Dessvärre hade jag redan ätit en massa gott så det enda jag orkade var en brulepudding, men vilken brulepudding sedan. Den var verkligen värd att gråta över!

Jag vet minst en person som kommer att gå tillbaka till Metropol Palais och något lätt som en charkbricka till exempel, och sedan gå loss på vagnen. Någon som vill följa med?