En av världens mest berömda och prestigefulla vinguider har i veckan gästat Stockholm. Det råder en kontinuerlig debatt om vinguider och dess betydelser överallt i vinvärlden. Det finns många olika synpunkter om det är bra med vinguider och om dessa är tillförlitliga eller ej. Hursomhelst har de en viktig inverkan på konsumtionsmönstret av vin. Detta gäller inte bara i Sverige utan i stora delar av världen. Många vinskribenter känner sig lite för ”fina” för att läsa dessa guider eller så vill man undvika att påverkas av andras bedömningar. Det är givetvis lovvärt att inte falla för ett grupptryck eller följa kommersiella vinguiders ”köpta” recensioner.  Jag måste erkänna att jag många gånger själv undrar över vilka kriterier som använts när jag läser vissa bedömningar i olika vinguider.

De som känner mig väl vet att jag själv ibland är kritisk till bland annat Gambero Rosso och dess bedömningar. Men ingen kan förneka vilket inflytande denna guide har och framförallt haft över den italienska vinvärlden. Det är prestigefullt att få ”Tre Bicchieri”, tre glas i Gambero Rosso och det är en genväg för vinkonsumenter som inte har lång erfarenhet av eller har möjligheten att prova italienska viner som vi vinskribenter har.  Jag studerar inte guiden så ingående idag som jag gjorde för ett tiotals år sedan. Varför då? Jo först och främst är min kunskap större avseende italienska viner men samtidigt är jag inte odelat positiv till hur Gambero Rosso utvecklats under senare år. Jag delar inte alltid bedömningarna som ibland kan kännas lite kommersiella. Trots detta läser jag guiden och vet att den är viktig för många. Inte minst viktig är den för vinproducenterna som får en informationskanal ut till oss vinkonsumenter. Så summan av kardemumman är att det är viktigt att Gambero Rosso finns och vägleder oss konsumenter, men man bör ta bedömningarna med en nypa salt ibland.

Historien bakom Gambero Rosso är kul. Det hela startade 1986 med en ”il manifesto” som kan ses som en föregångare till Slow Food rörelsen. Det var en åttasidig bilaga till en tidning. Under 1987 utökades det till en vinguide, ”Vini d’Italia” som snabbt vann gehör hos konsumenter och vinproducenter. Upplagan ökade för varje år och guiden svällde i omfång. På känt italienskt maner har det stormat en hel del kring Gambero Rosso, men än lever liket som någon italiensk bekant sa till mig. Under senare år har det gått rykten om att Gambero Rosso varit på ruinens rand och nära att gå i konkurs. Jag vet inte om detta är sant.  Guiden översätts till ett antal andra språk än italienska. Det senaste tillskottet verkar vara en rysk edition som ligger i pipeline.

Jag är trots allt glad för att Gambero Rosso, som en institution för italienska viner, finns och har överlevt alla dramatiska turer. Med vetskap om att vinguider ska läsas med försiktighet och viss skepsis, tror jag att det finns ett behov av dessa. Det viktiga är väl att inte tro att bedömningarna skall läsas som en bibel utan att de kan ses som en riktlinje och allmän information.