Barbaresco – Hur var det förr? Modern vs tradition.

Barbaresco – Hur var det förr? Modern vs tradition.

Barbaresco – Hur var det förr? Modern vs tradition.

Under många år har det förts en livlig diskussion om hur Barolo och Barbaresco produceras. Fortfarande syns ofta uttalanden om att den ene producenten är traditionalist och den andre är modern i sin stil. Jag tycker att det är ett missledande och ålderdomligt sätt att inordna producenterna i. Varför då? Jo, av den enkla anledningen att idag använder de flesta vinproducenterna i Langhe lite av det nya tillsammans med det traditionella i sin vinmakning.

Vingård hos den biodynamiska odlaren Punset i Barbaresco. Vingårdarna kan tyckas vildvuxna.
Vingård hos den biodynamiska odlaren Punset i Barbaresco. Vingårdarna kan tyckas vildvuxna.

Langhe, regionen där både Barolo och Barbaresco produceras, har en lång historia i vinproduktion. Regionen var fattig då geografin med små åkerlappar och mycket kuperad terräng gjorde det svårt att odla. Tillsammans med ett vresigt klimat med kalla vintrar med snö och frost under våren är betingelserna inte alltid det bästa för jordbruk. De som inte flyttade till Torino och Fiat och blev kvar och behövde livnära sig. Vinproduktion blev deras räddning. Traditionellt var vinerna gjorda på Nebbiolo, som blev överklassens vin, och när Barolo och Barbaresco slog igenom stort under 1980-talet kunde många tidigare fattiga vinodlare försörja sig på sin vinproduktion. Idag är vissa till och med riktigt förmögna och har en världsmarknad för sina viner. Den bästa druvan för vinproduktion av klass i Langhe var Nebbiolo. Områdets terroir är unik och ingenstans i världen har liknande viner kunnat framställas även om man försökte.

En rad med rotofermatorer som används för urlakning av aromer från skalen till musten. De ser ut som gigantiska tvättmaskiner. Skalen roteras konstant runt i trumman med vinmusten under cirka en veckas tid.
En rad med rotofermatorer som används för urlakning av aromer från skalen till musten. De ser ut som gigantiska tvättmaskiner. Skalen roteras konstant runt i trumman med vinmusten under cirka en veckas tid.

Ett av problemen med Nebbiolo är att druvans skal ger lite färg samtidigt som vinet har sträva tanniner i ungdomen. Metoden som användes var att låta druvorna genomgå en lång urlakningsprocess tillsammans med skalen efter pressningen, ”masceration”. Denna process kunde pågå under en månad, ibland längre, för att laka ur färg och aromer ur skalen. Samtidigt blev vinerna sträva med höga halter av tannin. För att göra vinerna mer tillgängliga och drickbara lät man de lagras länge på stora fat av ek eller körsbärsträ. De olika vingårdarna blandades ihop till en cuvé med beteckningen Barbaresco eller Barolo. Det var så sent som på 1960-talet som vissa vingårdar buteljerades som en egen cru. Idag är varje enskild vinby och cru oftast separerad och tydligt angiven på etiketten. Denna nya orientering till cru och angivande av enskilda vingårdar har generellt höjt kvaliteten på Barbaresco och Barolo. Idag är förståelsen för det unika i respektive vingårdsläge stor bland konsumenterna.

Stora fat för lagring av vinet hos kultproducenten Mascarello. En sann traditionalist i många avseenden.
Stora fat för lagring av vinet hos kultproducenten Mascarello. En sann traditionalist i många avseenden.

Under 1970-talet började några få vinodlare använda en ny metod för att få mer färg och aromer i vinerna. Ett antal unga framåtsträvande vinmakare införde en ny typ av metodik och maskiner, ”Rotofermatorer”. De kan liknas vid stora tvättmaskiner där trumman ligger horisontellt och skalen får lakas ur en kortare tid samtidigt som must och skal roterar konstant under en till två veckor. Skal och must är i ständig kontakt. Till skillnad mot den traditionella långa urlakningen på en månad och ibland längre. När en rotofermator används får vinerna en intensivare färg och mindre tanniner i vinet genom den kortare tiden urlakningen sker.

Franska ekfat för lagring av vinet före buteljering. Bilden från Domenico Clerico.
Franska ekfat för lagring av vinet före buteljering. Bilden från Domenico Clerico.

En annan nyhet som infördes var att använda små franska fat istället för de gamla stora faten, ”bottis”. Dessa bottis kunde användas under flera generationer. Vissa producenter i Langhe har stora fat som är nästan hundra år gamla. Bland annat har Beppe Rinaldi ett mer än hundra år gammalt jäskar kallat ”Tina” fortfarande i bruk. Denna nymodighet, med mindre franska ekfat, gjorde vinerna tillgängliga tidigare samtidigt som eken även gav viss sötma och tydliga rostade ekfatsaromer. Denna nya stil och struktur på vinerna blev en stor framgång i framförallt USA och på många marknader i Europa. Man kan tycka vad man vill om den nya stilen som växte fram men det gjorde ett kommersiellt starkt genomslag för Barbaresco och Barolo. Hela regionen drog fördel av detta både traditionalister och modernister.

Givetvis blossade det upp en strid mellan de olika lägren – vi är ju i Italien. Denna diskussion eller träta är inte längre lika intensiv och har idag avstannat något. Varför är det då inte lika relevant att deklarera producenten som modern eller traditionalist? Därför att de flesta producenter har plockat upp något nytt som de införlivat med det gamla och gjort en blandning av allt.

Vad tycker jag själv om då? Jo svaret är att jag har en fot i varje läger.  Jag njuter av ett välgjort vin som producerats med mera moderna metoder även om jag föredrar en Barbaresco som skapats genom det mer traditionella hantverket.