Pripps Blå Export är som förändrad

För någon vecka sedan träffade jag en god vän på ett hål i väggen i Fruängen. Vi satt där och drack en öl medan vi pratade om ditten och datten. Plötslig börjar han berätta att hans son har börjat uppskatta kvalitetsöl i lite olika tappningar. Inspirerad av sonens nyväckta intresse för maltdrycken hade han själv gått till Systemet för att återuppliva gamla ungdomsminnen och köpt en sexpack Pripps Blå. Och vet du vad Jerry, sa han till mig med uppspärrade ögon, det var jättegott!(han sa egentligen “skitgott” men det kan jag inte skriva här) Behöver jag ens påpeka att jag ställde mig mycket tveksam till min dryckesbroders påstående.

En gång i tiden var Pripps Blå Export, som det korrekta namnet är, en riktig storsäljare i Sverige. Både på krog och på Systembolaget. En svensk folkklassiker skulle man kunna säga. Även Staten drog sitt strå till stacken och köpte in betydande mängder lättöl som serverades som måltidsdryck på våra olika myndigheter runt om i riket. Och gick man till något inrökt och trevligt lunchhak och skulle äta “dagens” var det vanligtvis Pripps Blå lättöl eller möjligtvis folköl som erbjöds i princip som enda alternativ. Det var tider det.

Tillägget “Export” kräver en förklaring då det råder en hel del missförstånd om dess innebörd. Många tror exempelvis att man kallar ett öl för “Export” för att man exporterar det utanför Sveriges gränser, och det kan ju hända att man gör, men det är inte därför man använder detta tillägg. Vi får gå tillbaka i tiden ett par hundra år när man inte hade hjärnkoll på jäst och bryggning. Man bryggde sitt öl och drack upp det, annars riskerade det att surna. Och värst var att frakta det till annan ort.

I staden Dortmund bryggde man sitt öl något starkare än som var brukligt. Resultatet blev ett öl som höll sig längre och därför kunde fraktas utanför stadens gränser. Det blev med tiden en egen öltyp som efter staden fick namnet Dortmunder eller “Export”. Alltså ett ljust lageröl med en alkoholstyrka mellan 5,3 till 5,6% där vare sig malt eller humle tillåts att dominera och den högre alkoholhalten ger ett mäktigt intryck den ljusa färgen till trots.

Pripps Blå Export var för mig snarare Pripps Blä, en uppfattning som grundade sig redan i tonåren och kom att följa mig under många år. Jag tyckte ölet var förskråckligt med sin besksöta lite jolmiga smak och otroligt tråkigt i största allmänhet. Visst hände det att jag föll till föga och tog en Pripps Blå Export fatöl när inget annat fanns till hands, men jag blev alltid lika besviken och avtänd och ångrade mitt val efteråt. Jag kunde för mitt liv inte förstå varför denna öl var så uppskattad bland gemene man. Jag tyckte så illa om Pripps Blå Export att det var en av de få öl som jag bombsäkert kunde identifiera i en blindprovning.

I början av 2000-talet jobbade jag som ölguide på Pripps Bryggeri i Bromma. Jag hade alltså alla möjligheter att regelbundet uppdatera mig på sortimentet, som då inte var överdrivet stort, och kolla om min personliga smak eller omdöme hade förändrats eller utvecklats sen senast. Jag blev också regelbundet inbjuden som gäst på olika evenemang som hölls på bryggeriet när jag inte själv jobbade på något av dem vill säga.

En lördagseftermiddag var svenska hembryggarföreningen inbjuden till besök med rundvandring och efterföljande ölprovning. Det vill säga åttio ölnördar (läs stora män med mycket skägg, lägenheten full av öl och ingen flickvän). Ölprovningen var halvblind vilket innebär att vi visste vilka sorter som ingick i provningen men inte i vilken ordning vi skulle prova dem. Provningen var uppdelad i två omgångar där samma öl ingick men i olika ordning. De var en riktig Exportprovning och de öl som ingick var Tuborg Export, Carlsberg Export, Falcon Export och Pripps Blå Export. Med andra ord inte den mest spännande provningen man kan vara med om.

Hur som helst när de olika ölen provades skulle det naturligtvis diskuteras och gissas vilket öl som var vilket i de olika glasen. Det utbröt en kakofoni utan dess like bland dessa ölnördar som mer liknade en polsk rikstad än en seriös ölprovning. Dessa män, för det var bara män, hade ganska höga åsikter om sin egen ölkompetens. Men de var synnerligen oense om vilket öl som var vilket i de olika glasen. Det gällde bägge gångerna skall väl tilläggas. Själv lyckades jag blixtsnabbt identifiera två av de olika ölen vid varje provningstillfälle. Falcon Export då den doftade sur tavelsudd och Pripps Blå på grund av sin besksöta oangenäma smak. Den här historien blev en skröna bland mina vänner och bekanta som naturligtvis drev med mig för att jag skulle vara så skicklig i att identifiera öl blint. Men jag sa inte att det gällde öl i allmänhet utan bara Pripps Blå Export i synnerhet.

Jag och en god vän brukar ölbasta i bland. Det innebär att man först sitter och späker sin kropp en halv timma till fyrtio minuter. Sedan börjar vi ölprovningen. Vi är väldigt seriösa och har kupade glas och riktiga ölunderlägg i tjockt papper. Det finns inga regler om vilken öl som får tas med, vare sig stil eller skatteklass. En gång hade jag exempelvis med mig en svagdricka som inte direkt var någon succé i bastun. För det är så att bastuns värme och höga luftfuktighet påverkar upplevelsen av öl på ett dramatiskt vis. Ett öl som jag uppskattar under normala omständigheter kan smaka hemskt i bastun, och vise versa, vilket har visat sig flera gånger. För att man inte ska kunna tjuvtitta på flaskor eller burkar i förväg, så kläs de i aluminiumfolie och kapsyler målas med svart tuschpenna. Som regel brukar man ha med sig tre öl var och vi klunsar (ni vet, sten, sax, påse) om vem som ska börja.

En av dessa otaliga gånger vi satt där och späkte oss, jag kan möjligen ha varit en smula bakis också, hade vi provat fem olika öl när min bastkollega tog fram den sjätte och sista folierade ölen. Han öppnade burken tog mitt glas och hällde upp ölen så det skummade ordentligt och räckte där efter glaset till mig. Jag synade ölets färg, doftade på det gräddiga skummet och tog där efter en rejäl klunk, smakade av ölet en kort stund och gav mitt omdöme en kort eftertanke. Så kom svaret Pripps Blå 7,2. Jag tänkte inte utan det kom mer intuitivt och jag blev själv förvånad och lite överraskad över hur direkt jag svarade. Han tog bort folien på burken och det var mycket riktigt Pripps Blå 7,2%. Jag hade rätt, men det här är några år sedan

Efter att min dryckesbroder passionerat beskrivit hur god Pripps Blå Export nu verkligen var så gick jag med bestämda steg till Systembolaget och köpte mig en butelj Pripps Blå Export och ingen påse. Jag kände att hur kassörskan synade mig uppifrån och ner och antagligen klassade mig som en bättre klädd A-lagare. Det syntes på hennes min att hon antog att jag skulle hälla i mig ölen fisljummen runt knuten. Jag sprang hem med raska steg. Jag var naturligtvis oerhört nyfiken hur det skulle smaka och kände mig som ett otåligt barn som väntar på något gott som alltid får vänta för länge. Samtidigt var jag misstänksam och betvivlade min dryckesbroders omdöme och smak.

Medan jag väntade på att ölen skulle bli tillräckligt kall så reflekterade jag över Pripps Blå, enligt min mening, absoluta bottennapp som måste vara när Carlsberg lanserade den med citronsmak. En vidrig uppfinning som försvann lika fort som den såg dagens ljus. Eller var det så jävligt att den dök upp sommaren efteråt också? Minnet sviker och allt kan man sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt. I dag ett tragiskt faktum.

Det var dags. Jag hällde upp ölet i en gammal pripps-kupa som jag ärvt (läs stulit) sen tiden jag gick som ölguide. Ölet såg halvmörk och inbjudande med ett gräddigt skum. Jag förde kupan till munnen och kände samtidigt den maltiga doften innan jag tog den första djupa klunken och smakade av ölet. Det smakade gott. Faktiskt riktigt gott. Jag var både förvånad och överraskad på samma gång. Det kändes som en Kopernikus revolution, ni vet när folk under oöverskådligt lång tid trott att jorden var platt och så en dag kom Kopernikus och talar om att alla haft fel hela tiden och att jorden egentligen är rund. Inget hade egentligen förändrats och allt hade samtidigt förändrats. Det kändes det som om någon ryckt undan mattan under mina fötter.

För något har hänt med Pripps Blå Export och jag tror inte att det är jag som ändrat smak.

Snarare är det så att Pripps Blå Export har fått en välförtjänt ansiktslyftning. Ett nytt eller snarare uppdaterat recept. Eller så är det så enkelt att när man slutade använda råfrukt vid bryggningen i kombination att man i dag brygger ölet i Falkenberg i stället för Bromma påverkar smaken så pass mycket. Jag tycker etiketten är hemsk och signalerar något billigt men innehållet är bra för att inte säga riktigt bra. Öl är en föränderlig produkt och de flesta ölen försämras och utarmas som varumärken. Kul att det kan vara tvärt om i bland, eller är det så enkelt att när fan blir gammal så blir han religiös. Jag ska nog gå tillbaka till Systembolaget och köpa några fler Pripps Blå Export.