- Hem /
- skribenter /
- Jerry Lindahl /
IPA har blivit den nya “stora starken”
IPA har blivit den nya “stora starken”

IPA har blivit den nya “stora starken”
Veckans öl eller nyss drucket av Jerry Lindahl 2014
I dag är amerikansk IPA det trendigaste man kan dricka och intresset är rekordstort. Jag är själv både förvånad och brydd men faktum kvarstår. Den “stora starken” har fått konkurens från oväntat håll. Jag har hört flera vittnesmål från olika krögare och annat löst folk att man numera kommer in och beställer en IPA bara så där. På frågan vilken de vill ha blir svaret “spelar ingen roll, jag vill bara ha en IPA” alternativt “jasså finns det flera”? Jösses.
Alla vill dricka amerikansk IPA men alla vet inte vad som är så speciellt med denna aromatiska ölstil som fått ett dramatiskt genomslag och utveckling i och med det ökade intresset. För att förstå koncept och idé så får vi gå tillbaka drygt 200 år i historien då Storbritannien var en stormakt att räkna med. Man dominerad mer än 20% av jordens yta och hade kolonier lite varstans i världen. Kronjuvelen i riket var Indien. Indien var och är ett enormt stort land och hade redan då en ofattbar stor befolkning. Det var ständigt oroligheter och uppror mot ockupationsmakten. Det krävdes med andra ord en väl tilltagen och välorganiserad arme för att hålla kontroll på befolkningen. Soldaterna i den engelska armen fick en ansenlig del av sin inkomst i form av öl. Ett säkert kort då vattnet inte var att lita på i Storbritannien och ännu mindre i Indien.
I slutet på 1700-talet hade man dålig koll på sin öl. Det är beundransvärt att man lyckades göra så pass mycket öl ändå som gick att dricka och att man lyckades utveckla olika tydliga ölstilar. Tänk er själva att inte ha kontroll på sin hygien och inte ha en aning om att det över huvudtaget finns bakterier och dessutom jäsa sin ale i öppna jäskar. Det är som att be om problem.
Hållbarheten på öl var med andra ord inte så lång jämfört med i dag. Man bryggde och drack i princip sin öl med det samma innan den hann surna. Som om det inte räckte var man tvungen att frakta en ansenlig mängd öl till Indien. En resa som i snitt tog tre till sex månader och kylrum visste man inte vad det var. Naturligtvis var det mesta ölet surt när det nådde hamn i Indien. Inte så populärt bland alla soldater som var ganska många och hade ett ansvarsfullt jobb att ta hand om och naturligtvis var en maktfaktor att räkna med. Tänk dig själv att vänta upp till sex månader på en öl som när du väl får den är sur. Man kan bli upprörd för mindre. Något måste göras åt ölproblemet.
Det normala förfarandet vid bryggning är att låta humlen koka med i sötvörten som en balanserande krydda mot maltens sötma. Humle har även en konserverande effekt. Därefter jäste man mäsken till öl. När man brygger en IPA tillsätter man torkad humle även efter att ölet jäst färdigt för att öka på hållbarheten och från början var det direkt ner i ekfatet man torrhumlade. Ekfat var vid denna tid den normala förpackningen för allehanda livsmedel. Glasflaskor var dyrt att framställa och var sällsynta. Torrhumling i kombination med att man jäste ölen till en högre alkoholstyrka än normalt, en klassisk IPA från denna tid bör rimligtvis haft en alkoholstyrka på drygt 5 till straxt över 7% alkohol, bidrog till att ölet klarade den långa resan till Indien så att soldaterna stationerade där bibehölls på ett gott humör för en lång tid fram över.
Läser man gamla recept är mängden humle lite väl tilltagen. Men då får man också ta med i beräkningen att man även hade dålig koll på humlen kvalitet. Man kunde inte vakuumförpacka utan humlen förvarades med all säkerhet i vanliga gutesäckar eller möjligen ekfat som så mycket annat. Humlens aromer är extremt flyktiga. För att kompensera bristen på beska och aromatiska oljor så ökade man helt enkelt på mängden humle i stället och det är väl där de amerikanska varianterna är i dag som är så boostade. Älskade av vissa, hatade av andra. Helt enkelt gamla recept men med moderna och mycket potenta och aromatiska humletyper och allt som oftast amerikanska varianter som har en helt annan arom jämfört de motsvarande europeiska och engelska.
Och då till namnet, vad betyder IPA och varför? Första måste man ha klart för sig hur ölutbudet såg ut i huvudstaden London. Den stora vardagsölen vid denna tid var pale ale som de flesta stadsborna dagligen drack pintvis av.
På andra plats i London kom portern som alla vet är svart som synden även om den var ljusare då än i dag. Orsaken till detta är oklar. Kanske stadsbuden och bärarna som gav ölet dess namn, porter är engelska för just stadsbud eller bärare som då var en stor yrkesgrupp, behövde en mer törstsläckande variant än som är brukligt i dag. Var man ett stadsbud så drack man porter. Punkt slut.
Pale ale är helt enkelt en ganska mörk klassisk engelsk ale men jämfört med portern var den “blek” och om man då brygger ytterligare en blek ale avsedd för den indiska marknaden så blir det plötsligt logiskt med beteckningen IPA som helt enkelt betyder India Pale Ale. Det var en ale som var blekare än portern och exporterades till Indien. Hur svårt kan det bli?
I dag har de engelska förlagorna kommit i skym undan för sina amerikanska släcktingar. Därför väljer jag några så kallade originaipor.
Old Empire kan man väl säga är den första kross over-ipan då den är bryggd på traditionellt vis med traditionella engelska humletyper men torrhumlad med den amerikanska humlen Cascade. Old Empire finns visserligen listad på Systembolagets men saknar i dag importör vilket är synd för det är en lysande öl.

En maltigare variant som är trogen originalstilen.

Ytterligare en variant som är frisk och krispig med uttalade citrustoner.