Recept på grekiskt spenatris finner ni längst ner i inlägget.

För två månader sedan började jag succesivt se sämre och få extrem huvudvärk. Det övergick snabbt till att bli konstant. Huvudvärken blev till ett illamående och en dag då jag skulle kliva in på jobbet var det så kraftigt att jag kräktes rätt utanför dörren. Jag förstod ingenting och tänkte (hypokondriker som jag är) att jag åkt på någon dödlig sjukdom. Några kvällar senare kändes det som om hela ansiktet brändes och sticktes. I och med att jag inte ens förmått mig vistas i ett ljust rum och att hela världen liksom gungade, beslöt mig då för att åka in till akuten. “Frisk som en nötkärna” fick jag höra. Inte ens feber?
Jag bokade tid på vårdcentralen och fick där höra att de fysiska besvären grundade sig i psykiska. Ehm va?… Jag testade att moootigt stänga av allt och det blev genast lite bättre. Med en remiss vidare till psykiatrin landade jag igår hos världens goaste psykiatriker. Jag gjorde en massa tester och fick svara på tusentals frågor… Efter en översikt på resultaten var hen övertygad om att jag inte gått in i väggen. Utan att det hela grundar sig i att jag har en oidentifierad diagnos som mellan varven mattar ut mig. Vad hen trodde sig vara en kombo av (men inget kontaterat) adhd och en kräsen, understimulerad hjärna. Vilket alltså gör mig rastlös på rastlös. Enligt hen en mellan varven mycket tacksam och unik kombination men också väldigt utslitande och destruktiv kombination.
Någonting inom mig känner en sån ohygglig skam inför det här. Jag som alltid varit annorlunda och pga av det gjort allt för att bevisa att jag visst passar in. Att jag nu istället fick ett kvitto på att alla elaka barn och lärare från skolåren visst hade rätt. Så rätt att min egen crazyness tom angriper sig på min egen kropp.
Därför känner jag nu fuck it. THIS IS ME! I allt detta har jag känt att det varit motigt att finnas närvarande. En frånvaro från min sida som skapat en enorm stress. Dels stressad över att jag inte ens förmått svara på alla fina meddelanden som ni skickar. För jag vill ju ge tillbaka till var endaste en som visar uppskattning och peppar mitt arbete! Ni ska veta att jag läser och rörs av ALLT! Också stressad över att fler och fler ifrågasätt min frånvaro under den här perioden, (självfallet med välvilja) frågat hur jag mått, om jag “blivit utbränd”, att jag “måste tagga ner eller så kommer jag “gå sönder”. Men jag kan bara inte. JAG VET INTE HUR! Vilket får mig tro att jag tappat fattningen över min situation. Att jag helt tappat bort “mig själv”. Eller ja. Hela mitt liv har jag varit udda, missförstådd och extreeemt lost vad gällande min identitet. Och när jag själv väl glömmer att jämföra mig och mina avvikande beteenden från normen finns det alltid någon som snabbt påminner mig. Ja.. Petra Cavini. “Hatad och älskad av precis alla” som en bättre lärare brukade säga till mig i gymnasiet. Jag kommer inte få bli någon annan än mig själv. Hur mycket jag så önskar det mellan varnen. Så nu är det fan hög tid att sluta vara en av de som hatar och istället börjar älska. Så det så!Antal: ca 4 portioner
Serveras med: soltorkade tomater, rostade solroskärnor och växtbaserad majonnäs alt creme fraiché.
Obs! Vill du göra likt jag gör på förskolan kokar du riset separat och inte direkt med spenaten. På så viss kan du alltså mixa såsen för den mer kräsna publiken.

Ingredienser
200 g bladspenat
35 gram dill
2 dl citroner
8 1/2 dl grönsaksfond (vatten + 2 tärningar
2 gul lök
2 vitlöksklyftor
3 dl ris, långkorning
1 dl olivolja
salt och svartpeppar

Gör såhär:

1. Finhacka gul lök och vitlök. Stek i olivolja, direkt i botten på en rymlig kastrull.

2. Tillsätt ris och fond. Låt koka på svag värme i ca 20 minuter. Tillsätt vatten vid behov.

3. Tillsätt spenat och dill samt smaksätt med citronjuice, salt och zest. Jag använder juice från båda citronerna och några ynka drag zest.
Lägg på ett kastrullock och låt sjuda tills att spenaten sjunkigt in och blivit mör.

*section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section**row**section**section**section**section**section**section**section**section*