Under gångna veckan besökte Armando Castagnedi Stockholm. Han och vinhuset Tenuta Sant Antonio får anses vara en ”oldstyle winemakers” för att göra viner från Valpolicella. Idag ser vi marknaden översvämmas av olika typer av Amarone, Ripasso och Apassimento viner. Jag tycker personligen att det är synd att denna typ av viner har förstörts och modifierats i sådan utsträckning under de senaste åren. Viner gjorda på torkade druvor har haft och har en enorm försäljningsframgång på Systembolaget. Vi svenskar har uppenbart både en söt tand och gillar fullmatade kraftiga och fylliga viner. Det är mycket tydligt om man granskar försäljningssiffrorna på bolaget. Vinimportörerna har givetvis hängt på denna lönsamma trend. Frågan är hur länge håller detta hålla i sig? Kommer vi se samma fenomen som vi såg med viner gjorda på chardonnay druvan för tio till femton år sedan. Marknaden översvämmades av ekfatslagrade viner gjorda på chardonnay. Efterfrågan blev mättad och dessa viners populäritet dalade betänkligt. Kommer vi se samma sak med vinerna från Valpolicella i norra Italiens Veneto region? Jag tror det.

Med denna frågeställning i bakhuvudet provade jag Tenuta Sant Antonios viner. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av både stilen och kvaliteten. Jag har inte provat vinerna många gånger och hade ingen riktig känsla för vinerna vilket är en bra utgångspunkt när man provar. Detta är en ung vinproducent som startade så sent som 1995 med att buteljera sina egna viner. Tidigare såldes vin och druvor till andra producenter och det lokala kooperativet. Fadern Antonio startade även det lokala kooperativet säger besökande Armando till oss skribenter. Jag tror att denna kombination av både traditionellt tänkande och nystartad firma är nyckeln till att jag gillar vinerna. Vinerna känns mer ärliga än många andra ”stylade” viner som vi ofta möter från denna region. Vingårdarna ligger på relativt hög höjd på en särdeles kalkrik jordmån. Vi får se bilder från de karga vingårdarna som lyser vitt med kalkstensskärvor. Det är en stor producent med 120 hektar vinmark att tillgå men huset köper även in frukt från andra odlare. Det finns ett stort antal olika viner på programmet – Soave till Amarone. Tyngdpunkten ligger på röda viner och andelen vita viner uppgår till endast 20 procent. Det är framförallt Corvina och Rondinella som planterats man har frångått den tidigare rikligt förekommande Molinara som inte ger tillräcklig färg och fyllighet i vinerna enligt Armando. Tenuta Sant Antonio har även olivlundar och producerar olja.

Jag föll framförallt för två olika röda viner, ripassovinet Monte Garbi Ripasso och husets amaronevin Campo dei Gigli.

2011 Monti Garbi Ripasso # 5328, pris 104 kronor

Elegansen och de strama tanninerna bär upp detta vin trots sina 7 gram socker. Det är huvudsakligen Corvina och Rondinella som ingår i druvblandningen. Stilen är lättare och frukten har bra och tydligt genomslag med körsbär och choklad i doften. Smaken är tät och fyllig utan att kantra över i klumpighet som vissa viner kan ha i denna kategori. Jag gillar helt enkelt detta vin som fungerade väldigt bra till det grillade lamm som serverades oss. Vi var flera som gillade vinet och vinets balans var det som stack ut trots att det är ett ripassovin med sötma. Ett klart alternativ till de annars så rikligt förekommande ripassovinerna på Systembolaget.

2007 Amarone Campo dei Gigli # 91120, pris 499 kronor

Till Campo dei Gigli använder sig de fyra bröderna Castagnedi sig av sina allra bästa druvor från en vingård som ligger på 350 meters höjd. Sedan år 2000 har man ändrat sin vinifkitaionsmetod och jäser nu druvorna på ekfat. Vinerna är betydligt renare med elegans och har bättre balans idag. Man har uppenbarligen lärt sig en hel del under de senaste femton åren. De senaste årgångarna är avgjort bäst. Vi fick prova igenom ett stort antal viner från denna vingård från årgång 1997 och framåt. Jag tyckte personligen att årgång 2008 var till och med snäppet bättre än vinet från 2007. Den som gillar mer fullmatad och täthet med sötma i sin Amarone skall välja årgång 2007. Själv fördrar jag lite mer örtiga och strama amaroneviner och föll därför för årgång 2008. Det är inget billigt vin men jag tycker att det väl försvarar sin plats bland många andra Amarone i en jämförelse.