Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Som framgångsrik bartender så har det blivit en del tävlingar och resor genom åren för Daniel Seehuusen. Den resa som ligger överlägset närmst hjärtat är resan till Haiti. Läs om hans äventyr på ön som är njutningsfull men också skrämmande.

Annons:

Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Det hela började i våras med en resa upp till Stockholm för att delta i den svenska finalen av Clairin World Championship 2019. Med mig hade jag en enkel sour men med en ”majsvälling” i. Jag var först inne på att jag skulle göra något voodooinspirerat, men ju mer research jag gjorde desto mer intresserade jag mig för en majsvälling som är en vanlig morgondryck på Haiti.
Majs tillhör precis som sockerrör grässläktet och den har en smak som är både vegetal och gräsig samtidigt som den är fruktig och söt. Clairin Communal är även den vegetal, gräsig och fruktig. Perfekt matchning tänkte jag. Även om vällingen, som heter ”Akasan”, är gjord på majsmjöl – likt den centralamerikanska versionen ”Atole”. Så valde jag att använda majs på burk.

Daniels majsvälling

100 g majs

100 g kokande vatten

10 g kondenserad mjölk

5 gr salt

Angostura bitters efter smak

Koka upp vattnet och häll det över majsen. Mixa ”försiktigt”, det skall gå att sila ut majsen. Låt stå över natten, sila och häll i kondenserad mjölk, salt och bitters.

Vinnardrinken ”Aka-200”

Akasan kallas även för ”Aka-100” då san betyder 100 på creole, så namnet blev även det enkelt. Aka-De-San ”Aka-200”.

45 ml Clairin communal

30 ml citronjuice

30 ml ”majsvälling”*

15 ml karamelliserad sockerlag

Efter vinst i Stockholm så blev det en månad av spänd väntan och en dialog med mig själv. UD avråder från resor till Haiti. Mina försäkringar gäller inte där. Börjar man läsa på den amerikanska statens travel.state.gov så går dom dagligen ut med områden som är oroliga och man bör hålla sig ifrån dom. Min äventyrslust och ego tog över och lät den förnuftiga tvåbarnspappan vara tyst.

Själva resan till Karibien och Haiti gick smidigt. När vi landade i Port-au-Prince började det skymma, det tog inte många minuter innan det var mörkt, väldigt mörkt. Först så tänkte jag inte på det, men ganska så snabbt slog det mig – det finns ingen gatubelysning här över huvud taget. Mitt inne i centrum åker bilar lite hur som helst, människor går kors och tvärs över gatan, motorcyklar kör på fel sida av vägen och ljuset är ett bländande helljus från mötande bilar.

Vi kör ut från stan till en förort som heter Petionville, själv uppfattar jag inte ens att vi har lämnat staden. Det bär uppåt och jag får förklarat för mig på ett skämtsamt sätt att detta är Haitis motsvarighet till Beverly Hills. Vi kommer in på ett fantastiskt fint hotell där vi skall stanna över natten.

Tidigt nästa morgon bär det ut på äventyr. Först skall vi få se det nybyggda destilleriet och lagerhuset. Ju längre bort från Petionville vi kör så övergår den fina fasaden till gropiga grusvägar, högar med skräp, grisar som springer lösa och plåtskjul.
Grusvägarna övergår till asfalt, sten och ibland till jord. Plåtskjulen blir värre, vissa av husen är så hoplappade att det är mer lagningar än vad det är väggar. På vissa ställen så är stanken fruktansvärd.

Helt plötsligt svänger vi vänster i denna misär. Bakom höga murar och portar öppnas en liten liten oas upp sig, Berling distillery.

Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Välvattnad och nyklippt gräsmatta möter en polerad kolonnpanna. Doften av rengöringsmedel från det nystädade klinkergolvet bryts med sockerrörsjuicen som jäser. Här provar vi allt från sockerrörsjuice till 94% bitters och så klart en massa Clairin. Vi är 12 bartenders med tillgång till fri rom, en massa färsk och otroligt smakrik frukt. En hel del drinkar blev det men också mat.
Någon form av bakad fisk, köttgryta, vitkålssallad och stekt plantain utgör basen och till det en massa fina grönsaker. Maten var fantastisk och hela veckan åt vi nästan samma mat. Proppmätt och lätt berusad lägger jag mig under de vajande palmerna och sluter ögonen en stund. Värre än såhär har jag haft det.

Nu är det dags att köra igen. Vi skall köra ca 15 mil till Saint Michel de l’Attaye, där Clairin Sajous produceras. Beläget på en platå 400 meter över havet där jorden tydligen är väldigt bördig. När vi kommer ut på vägen igen så får jag en chock. Jag har helt glömt bort hur världen ser ut utanför de höga murarna. Igen så slås jag över den stora mängden skräp och hur smutsigt allt är. Det börjar regna, himlen fullkomligt öppnar sig. Det är inte jordvägar längre, det är lera. Snart så är det inte lera längre, vägen förvandlas till en decimeter djup flod som folk tvingas vada igenom. Jag sitter lite skamset där i våran SUV, torr, mätt och fortfarande lätt berusad. Med en flaska rom och min kamera i handen hoppas jag kunna föreviga något spännande. Utanför går skolbarn och folk som precis har slutat jobbet, de vadar igenom en brun flod på väg hem. Äventyrsvägen över berget på små grusvägar som av regnet har formats till deltan tar vi oss gungande långsamt framåt, fortfarande i ösregn. Vi möts av folk till häst, iklädda presenningar, strandade bilar och en utbränd buss.

Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Bilresan får ett abrupt slut när vi tvingas vända om då vägen har regnat sönder. Vi blir tvungna att ta oss ner för samma berg för att sedan köra runt det istället. Det är nästan så att man tycker det är skönt med an rak asfaltsväg. Det finns två asfalterade vägar utanför Port-au-Prince, en som går åt norr och en som går söder ut. Vi får ett utrop på walkie-talkien vi bör försöka tighta ihop vår konvoj på sex bilar. Vi skall åka genom områden som är kända för vägpirater och strider mellan gäng. Det är igen kolsvart på vägarna.

Nästa morgon fortsätter resan ut i djungeln, vägen går över floder och bilarna sätts verkligen på prov.

Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Äntligen framme vid Sajous. Promenaden från bilarna över fälten fram till det den stora pannan under plåttaket är magisk. De sa att det var väldigt bördig jord här men det här är fan helt sjukt. Kolsvart porös jord klibbar fast under skorna. Den svarta färgen bryts mot ett neongrönt gräs som skulle få vilket instagramfilter som helst att blekna.

Produktionen är igång och vi möts av hårt arbetande män som skördar sockerrör, lägger på kärra, kör bort till pressen och pressar ut juicen. Kvinnor som lagar mat och några barn som springer runt och nyfiket tittar på oss.
Här bjuds det på grogg i form av Clairin, sockerrörsjuice och lime. Det ramas in av fantastisk natur, höga berg och så självklart lite mat. Köttgryta, vitkålssallad och stekt plantain.

Snabba puckar och vi är nu påväg till nästa destilleri, Le Rocher. Tyvärr är pannan nedmonterad då den repareras men att gå omkring, känna dofterna och se avlagringarna i jäskärlen så förstår man varför Le Rocher har lite toner av rom från Jamaica i sig. Hade jag kunnat leva på dofter så hade jag mer än gärna satt upp ett tält här.
Även här bjuds det på mat – köttgryta, vitkålssallad och stekt plantain.

På väg tillbaka till Port-au-Prince bjuds vi på höga bergsvägar med otroliga utsikter.

Dagen efter så får vi lägga om våra resplaner. Vägen vi skulle åka på har regnat sönder och en timmes biltur har nu förvandlats till 5 timmar, enkel väg. Istället för att utforska mer destillerier så åker vi till lagerhuset igen för att alla skall få välja ut var sitt fat som förhoppningsvis kan släppas i våra hemländer.

Nästa dag börjar vår resa söderut, mot Jacmel där finalen skall hållas. Sitter i baksätet med en hysteriskt god mango i ena näven och en flaska med rom i andra. Tittar hänfört ut över det bergiga landskap som svischar förbi. På små bergsvägar på 1000 möh bjuds det på en fantastisk utsikt.

Åkturen avslutas framför ett 1800-tals hus. Hotel La Florita, där tävligen skall vara. Efter det åker vi till vårt hotell för dusch och sedvanlig middag i form av köttgryta, vitkålssallad och stekt plantain.

Vi har en dag att slå ihjäl så vi roar oss med en liten bilutflykt, en hel del rom och återigen fantastiska vyer.

Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Så är det äntligen dags för tävlingen. Det finns egentligen inget kvar att tävla om, vi har ingen prestige kvar och resan har varit en upplevelse. Att vi nu ska ställa oss i en bar och tävla mot varandra känns bara konstigt. Tävlingen dras igång med att vi släpps lös på en marknad för att inhandla ingredienser. Utan att kunna ett enda ord franska mer än ”baguette” så får jag det riktigt svårt. Att de dessutom ser att jag inte direkt är lokalbefolkning så skjuter priserna i höjden. Att jag dessutom har en tight budget gör inte saken bättre. Men, jag älskar att pruta och jag ger mig inte.
När vår tolk väl kommer till mig för att översätta så frågar jag om han kan be dem berätta något om de olika kakaosorterna jag precis har lagt 15 minuter på att pruta ner till ett humant pris. Då översätter han, ”Nej, det är samma typ av kakao, påsarna är bara olika”. Kunde kanske ha spenderat tiden lite bättre.

Tillbaka på La Florita har vi 2 timmar på oss. Jag börjar med att springa iväg och införskaffa något roligt att servera i, 20 minuter.
Jag har bestämt mig för att fortsätta med kondenserad mjölk och göra något batidainspirerat, men mer än så har jag inte planerat. För att kunna prova så mycket som möjligt och ha mina val öppna så lägger jag ca 45 minuter på att göra följande:
3 tinkturer: en på kanel, stjärnanis, kryddpeppar med mera. En på kakao och en på ingefära, limeskal med mera. 2 olika likörer: en med passionsfrukt och en med mango. Pressar ca 100 st limefrukter.

Börjar montera ihop olika drinkar. 1:a drinken skär sig så jag justerar syran. 2:a drinken skär sig så jag tar bort syran helt och justerar sötman. 3:e drinken skär sig den också.

Kondenserad mjölk på Haiti är tydligen inte lika reducerad och sötad som hemma i Europa, den kan inte ens ta syran från passionsfrukt utan att skära sig. Paniken är total. 30 minuter kvar och jag har absolut INGENTING!
Svetten börjar rinna, jag ifrågasätter vartenda val jag har gjort under tävlingen. Har jag åkt hela vägen till Haiti utan att ha en drink i finalen? Vad jag än gör så blir det inte jag i glaset. Tänker att jag får skita i stolthet och experimentlust, få bara ihop något.

Clairin Communal, mangolikör, limejuice samt kakao- och kryddtinktur.
Ja, jag har gjort en mango och kakao-daiquiri och med den skall jag nu tävla i en världsfinal.

Presentationen som jag har skissat på i mitt huvud har byggt på att jag har haft kondenserad mjölk i drinken. Stressat börjar jag försöka formulera ihop något i mitt huvud samtidigt som jag springer runt på hotellets trädgård för att försöka få ihop lite jävla blommor som jag kan garnera drinkhelvetet med. Lottdragning om turordning, nummer 6. Skönt, då har jag tid att lugna ner mig lite. In med blommorna under ett fuktigt papper och njuter av att kolla på de andra lirarna. När det väl är min tur så tar mitt tal ca 2 minuter, mina drinkar tar ca 5 minuter, smärtsamma minuter av tystnad och jag som försöker dra dåliga skämt. Äntligen klar, lyfter på pappret och möts av alla mina blommor prydligt ihopsjunkna och total vissna. De ser lite grann ut som tuggat godispapper. Skit samma, upp med garnityren, i med skiten bara, nu skall dom få se hur man förlorar en drinktävling.
Va fan hände? Så här dåligt har det aldrig gått. Det här är inte jag. Jag packar ihop mina grejer, trycker i vrede ner dem i ryggsäcken och är enormt besviken på mig själv. Varenda grej jag har gjort i den här tävlingen har gått dåligt, otroligt frustrerad.
Jag dricker lite rom, försöker låtsas som att jag inte bara vill sätta mig och dunka huvudet i en vägg 2000 gånger. Det är ju trots allt väldigt trevligt allting.

Prisutdelning – bara jag inte kommer sist så kommer jag vara väldigt nöjd.
Vinnare: Ronan Keilthy från 28 HongKong Street i Singapore. Välförtjänt! Otroligt lugn under presentationen, välformulerad, saklig och rolig. Drinken var en palomavariant, suveränt god och precis något sådant man var sugen på i det här klimatet.
Och jag då? 5:a. Svävar på fucking moln, jag blev inte sist. Det där är ju till och med ett bra resultat.
Festen drar igång, bra musik och bra ös från den orkester som precis stormat baren. Feelingen kickar in. Just då knackar det på min rygg, det är en av arrangörerna.

”Daniel, kan du packa ihop dina grejer lite snabbt?”
”Bra skit det här du! Vilket jäkla band!”
”Kan du packa ihop dina grejer, vi måste sticka.”
”Vad menar du, festen har ju precis börjat.”
”Packa ihop grejerna, vi MÅSTE åka härifrån. NU.”

Vi åker till hotellet, vi skall packa ihop våra grejerna där också. Vi skall köra till Port-au-Prince inatt. Imorgon väntas stora demonstrationer och det kommer antagligen bli väldigt våldsamt. Vi vill inte åka i en konvoj med sex stora SUVar genom stan i ett sådant läge. In i bilarna och nu upp över samma berg tillbaka i totalt mörker. Vi försöker småprata lite för att i alla fall låtsas att det är trevligt. Vid första vägblockaden slutar småsnacket. Stenarna prejas undan med hjälp av bilarna. Vid andra blockaden så börjar jag bli orolig, vad fan håller vi på med. Varför åkte jag ens hit när jag visste att det kunde vara såhär oroligt. Tredje blockaden brinner, vi prejar fortfarande bort den med hjälp av bilarna. Ingen vågar gå ut ur bilen.

Igenom en poliskontroll och sedan öppnar hotellet sina stora grindar, beväpnad personal möter oss och fixar med parkering. En helikopter kommer och hämtar några som skall vidare till flygplatsen samma kväll. Det är inte säkert att åka genom stan.
Sista dagen spenderas på ett superfint lyxhotell med pool, hamburgare och helt ok Pina Colada. Men den bittra eftersmaken av att man inte kan lämna hotellets murar gör sig ständigt påmind. Det handlar inte om att vi inte vill, utan att vi inte kan. Utanför oss, nedanför kullen så är det stora protester, stenkastning, byggnader och bilar som bränns. Tre personer dör i protesterna.

Dagen efter flyget vi hem.

Hade jag gjort om det? Absolut.
Ta mitt råd nu och se till att ställa upp i tävlingen nästa år. Jag ger mer än gärna alla tips jag kan ge och är det några frågor så är det bara att höra av sig!

Snart bär det av igen för mig, i början av november åker jag till Aten för att tävla i Clements ”Ti’Punch cup” om allt går bra där så blir det Karibien igen nästa år. Världsfinalen går på Martinique!

Daniel Seehuusen, barchef, Avalon Hotel, Göteborg

avalonhotel.se

Mail: bar@avalonhotel.se
Instagram: @Superduperninjan @dannes_drinkar
Resan till Haiti och Clairin World Championship 2019

Läs mer

Fler artiklar