Aglianico – söderns Barolo

”Högkvalitativ, senmognad, sträv och lagringsduglig blå druva i södra Italien”. Jancis Robinson sammanfattar det hela så bra i sin bok Wine Grapes som innehåller över 1300 druvor. Här får aglianico nästan två sidor spelrum. Det är den värd. Och många sidor till. 

Aglianico – söderns Barolo

Barolo of the South, aglianico bär sitt smeknamn med vördnad. Och med den äran. Det är ingen doldis och ingen blyg druva, men fortfarande något okänd för många. Särskilt på grund av en del hinder och stopp den måste göra på vägen. Från norr med Piemonte och allt vad det innebär, via Venetiens Amarone och Toscana med sina supertoscanare. 

Varför inte börja söderut och jobba oss norrut istället?

 

Annons:

Aglianoco – ursprung

Därom tvista de lärde. En druvas ursprung är ofta höjt i ett slags vindunkel. In i dimman, bokstavligen. Aglianico är inget undantag och det är många som vill ta åt sig äran av denna syditalienska storhet.

En teori blandar in grekerna, som sägs ha fört in druvan in i landet under 1500-talet. ”Hellenicum” ordet för ”grekiskt” formades om till italienska och så småningom aglianico. Dock är det mycket som motsätter sig denna teori och istället tror man att namnet kommer från llano, vilket betyder platt/slätt på spanska.

Spanjorerna ockuperade centrala Italien under 1600- och 1700-talet och det är mycket möjligt att druvan upptäckes eller åtminstone fick sitt namn under denna period. ”Druvan från slätterna” kan ha uppstått från det gamla uttalet av aglianico; A Glianico eller La Glianica. Med andra ord är druvan troligen italiensk från början.

Numera uttalas druvan allianiko med ett mjukt g.

Var den odlas

Utöver kändisarna i Kampanien och Basilicata, finns det även utspridda odlingar i andra syditalienska regioner. Molise som ligger norr om Apulien använder en mindre del aglianico i vinerna från Biferno Rosso DOC. Apulien har också sina odlingar, precis som Kalabrien – landets tå. På ön Procida utanför Napoli finns också några hektar.

Ett varmt klimat är a och o för druvan som numera även odlas i delar av Australien och Kalifornien.

Hur smakar den?

Det är en sent mognande druva, ibland redo att skördas först i november. Avkastningen är ofta stor, så för en kvalitetsproducent gäller det att hålla nere skördarna och bara få fram den bästa frukten. Den är också relativt tålig och motståndskraftig mot mjöldagg men har en risk att utveckla botrytis – ädelröta.

Visst har aglianico tanniner, precis som Jancis nämner i sin smakbeskrivning. Men det är bara en liten del av vad aglianico står för. Den långa hängtiden gör dock att tanninerna hinner tämjas under mognadsperioden. De slipas ner med några års lagring och upplevs istället som sandiga och kompletteras fint av druvans naturliga syra och kittlande mineralitet.

I smaken hittar man ofta mörk och mullig frukt. Tänk plommon, körsbär, skogsbär, svartpeppar, lagerblad, lakritsrot och viol. Med lagring uppstår örter och mer torkade toner av både frukt, tobak och höstlöv. Komplex, intensiv och förförisk som få med en vild elegans. De bästa vinerna på aglianico kan lagras i upp mot 20 år. Kanske mer.

Jag har inte hunnit prova. Än.

Kända producenter

Kända är inte synonymt med ”bästa”, så jag kommer att hålla mig till mina favoriter. Flertalet av dem är redan kända och många är enligt mig de bästa.

Från Basilicata ska du hålla vinglaset redo för D’Angelo, Basilisco, Luciana di Piccin Fabrizio/Grifalco, Paternoster, Cantine del Notaio och Elena Fucci. En Aglianico del Vulture måste innehålla 100 procent aglianico.

De främsta områdena för aglianico i Kampanien är framför allt provinserna Avellino och Benevento. I Avellino ligger Taurasi som tack vare sin DOCG-klassificering 1993 har fått vinvärlden att upptäcka storheten i druvan. Intressanta producenter är inte minst välkända och skickliga Mastroberardino, Terredora, Vinosia, Tenuta del Meriggio, Antico Castello och Tenuta Cavalier Pepe.

I Taurasi och andra delar av Kampanien är det tillåtet att addera 15 procent andra druvor i vinet. Piedirosso är till exempel vanlig, likaså barbera och sangiovese. Enligt DOCG-reglerna ska en Taurasi lagras i minst tre år varav ett av dem på ekfat. För en Riserva gäller minst fyra års lagring varav 18 månader på ekfat.

Längre fram ska vi ta närmare titt på några producenter och ordna med en liten inköpslista. Hav tålamod – det förtjänar aglianico.

Läs mer

Fler artiklar